treglassaft

Varje år är det samma sak. Går upp tidigt, trots att sängen är så varm o go och jag helst av allt vill ligga där hela dan, går jag upp och ställer mig i duschen. Även där blir jag stående, tror jag stannar hemma? Men nej nej nej, jag har viktigare saker för mig. Precis som alla andra tjejer (och säkerligen många killar också) sätter jag mig på bussen för att åka o frossa i reor. Miljondyra märkesjeans för en 50-lapp,  festklänningar för en tia och för att inte tala om att hela HM säljer ut alla kläder, för endast 20 kronor styck! Fy fan vilken bluff, som jag går på år efter år.

Minnena av allt underbara billiga som jag har försvinner så fort jag kliver in på Vero Moda. Den stora mellandagsrean? Sommarens fulaste väst, avdragen med 30 % tjoho!! Jag fortsätter till Gina Tricot, men går snabbt ut igen eftersom affären till största del innehåller kvinnor i alla åldrar, och inga kläder jag någonsins skulle få för mig att bära. Den höga musiken hjälper inte heller till direkt.  När man äntligen hittar någonting man gillar är det antingen inte på rea, eller så finns det bara i fel storlekar. Hur tusan kan det alltid bli så egentligen?

Men egentligen ska jag inte klaga så mycket, för trots besvikelsen blev det en del inhandlingar. Till och med ett på rea! Efter 20 minuters kö till provhytten och ytterligare en kvart till kassan kunde jag handla Cheap Monday jeansen för halva priset! Tyvärr hade jag inte lika tur med den absolut oemotståndliga boleron på Gina, faktum är att den var dyrare än jeansen!


Men trots den årliga besvikelsen hade jag en väldigt trevlig dag på stan. Mycket skratt med härliga vänner!! Men inte fick vi någon kille att sätta sig under misteln, trots att vi vänta och vänta! Skäms på er!

I rummet sitter en mamma och kollar på tv, några meter därifrån sitter dottern vid en dator och skriver för fullt. Ljudet när hon slår på tamgeterna hörs i hela rummet och borde egentligen störa moderns tv-tittande. Mamman säger inte ett ord. Dörren öppnas och in kommer pappan i familjen. Den pappan som det egentligen är skam att kalla pappa, men vi gör det för enkelhetens skull. Han ser sig om i rummet, tittar på mamman och utbrister "Är det bara du här?".

Vart tog alla det andra viktiga personer i familjen vägen? De som verkligen betyder något? För flickan med sår på armarna, gjorde av hatet till fadern, hon finns inte. Hennes röst räknas inte.

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller kanske ge såren lite mer sällskap? Men jag orkar inte gråta mer, jag är trött på det, mina läppar vägrar skratta, hur mycket jag än försöker går det inte. Hjälp?

ångest inlägg, förlåt *

Jag är nog Sveriges mest ologiska människa. Det finns mobbade människor, som inte har en enda vän i hela världen och som verkligen är ensam. Och så sitter jag här med hur många underbara vänner som helst, och får ångest och känner mig ensam för det. Var är logiken?

Jag är så himla beroende av att få bekräftelse av att jag duger, eftersom det har varit något som saknats i min uppväxt, och även fast jag får komplimanger och lovord så kan jag inte låta bli att jämföra mig med andra. Varför skrev du att hon var underbarast och inte jag? Jo men du skrev ju att jag var snyggast, men det spelar ju ingen roll för hon fick två hjärtan och jag bara ett. Hatar du mig nu? Bortskämda töntiga unge kanske ni tänker nu, och jag förstår er verkligen, men hur det än är och hur mycket jag än försöker sluta tänka på det kan jag inte låta bli. Jag hittar alltid fel överallt, för jag kan ju inte duga. Ingen kan tycka om mig, det är omöjligt. Right?

Dan-efter-jul-ångest när den är som bäst!

Jag vet inte hur det är med er, men för mig händer samma sak varje jul. Jag vaknar och öppnar det första paketet jag får som ligger i strumpan som hänger på dörren. Samtidigt som en varm och ombonande känsla av att julen äntligen är här kommer julångesten fram. Duger julklapparna jag köpt eller kommer folk tycka jag är snål och en värdelös människa för den dåliga påhittigheten jag har? Kommer jag orka sitta med ett leende på läpparna hela kvällen, glatt disskuterandes med mormor över hur underbart det är att hela den UNDERBARA (lägg märke till sarkasmen i mig) familjen är samlad? Vad kommer jag få i julklapp? Vad gör jag om jag gissar fel på vad julklappen innehåller efter mammas briljanta rim?



Hur kan man få ångest över någonting sånt kanske ni tänker? Svaret är att jag inte vet, jag vet bara att jag livrädd nu kliver in i duschen i ett försök att lugna ner mig och göra mig fin och fräsch inför kvällen. Inget att oroa sig för kanske, men som den människa jag har blivit så ska jag alltid vara perfekt. Och vad ska vara mer perfekt än julen? En högtid man ska fira med familjen man ÄLSKAR och allt ska vara frid och fröjd. Kiss my as, fy fan!

Om ni ser någon på stan som ser ut som en Mozartkula så är det troligen jag. De små bollarna doppade i choklad är så oemotstådnliga så jag kan inte låta bli att ta en varje gång jag öppnar kylskåpet. Eller så farligt är det faktiskt inte, men två tre stycken per dag klarar jag lätt! Men samtidigt skiter jag i att det är onyttiga fetter hit och vågen trycks ner i marken dit. Det är jul och då ska man äta godis. Så det så!

Så här i juletider blir iallafall jag grymt stressad och stressen resulterar i sin tur till frustration och massa onödig ilska. Men då har jag kommit på den bästa terapin. Varför inte kombinera ilska med någonting nyttigt? Min dag har bestått av att städa hela huset, jag har springit runt med en trasa i handen och lyssnat på julmusik på högsta volym. Lite vila med mimning till All I want for Christmas is you framför spegeln har jag också hunnit med. En sak som inte händer alltför ofta i mitt rum är att  mattorna hängs ut på vädring och piskas. Men nu när det är jul ska man ju slå på stort så jag satte på mig mammas träskor, fleecetröjan och gick ut på gården. Sen släppte jag loss.

All  ilska som fanns inuti mitt huvud kom ut. Stackars mattan kanske ni tänker, men den sa inte ett ljud. Så jag tar tysnaden som ett tecken på att jag kan fortsätta :)  Jag är en av de människor som inte tar ut min ilska på andra, utan straffar istället mig själv för allt dåligt. Men har kommit på att använda mattan som slagpåse är mycket bättre. Ingen kommer till skada och dammet i rummet minskar brutalt. Underbart!

Så spring nu ut och ta ut all er julstress och ilska på den randiga mattan i vardagsrummet. Jag lovar att det kommer kännas bättre, samtidigt som du slipper få skuldkänslor över dammråttorna som börjat samlas. Lycka till!

Innehållet i magsäcken, som egentligen inte finns eftersom inget faller mig i smaken, är på väg upp och huvudet är en tickande bomb. Jag sitter hemma, första dagen på jullovet och med två dagar kvar till julafton och vill bara sjunka ner under jorden. Den här dagen skulle egentligen ägnas åt städning av hela huset, hjälpa mamma och storhandla till julmiddagen och slå in julklappar. Istället har sängen och Mamma Mia varit mina bästa vänner. Somnade redan klockan halv nio igår, vaknade vid halv elva, var uppe två timmar och däckade sedan i sängen igen.

Jag hatar att vara sjuk i vanliga fall, då blir det inte bättre av att man har massor att göra och massa gott julgodis att smaska på. Jag känner mig verkligen ynklig och tycker att allla bör sitta hemma och tycka synd om mig, för det gör jag. Jag kan säga som så att jag knappt orkar lyfta mina fingrar för att svara på sms, då kanske ni förstår hur livlös min kropp är? Därför är det kanske förståeligt att det har varit dåligt med bloggandet de senaste dagarna? För mycket att göra och för mycket baciller i kroppen är ingen bra kombination. Men datorn håller för fullt på att ladda ner Tomten är far till alla barnen, så lite ljust finns det faktiskt i min tillvaro för tillfället.

Sitter hemma alldeles ensam, iallafall känns det så, i mitt stora röda hus. Dagen har bestått av skolavslutning, diskussion hurvida jag får MVG i Matte A eller inte, äckligt fika och så har jag hunnit med de sista julklappsinköpen. Ett mindre problem att tänka på! Kom nyss hem efter en dag inne i staden och ångestklumpen kom fram som vanligt. Dagens medicin får bli Lay all your love on me från den genialiska filmen Mamma Mia! Jag rekomenderar den varmt, den borrar inte hål på klumpen men skyddar den med lite bomull iallafall.

Snart kommer mina brudar hit och kvällen kommer bestå av julgodisbak så det står härliga till. Mozartskulor, Knäck, Kola och Brändamandlar. You name it! Självklart ska vi ha lite julklappsutdelning också, är så spänd på hur de kommer reagera på presenterna, och mina finurliga rim som halva natten krävdes för att komma på. Nu kommer dom om bara några minuter och det känns skönt för tillsammans med ABBA kan det troligen fösa bort ångesten.

Hoppas ni får en trevlig kväll, med mycket kärlek och pepparkakor! :)

Jag vet inte hur en sak måste vara för att man ska kunna kalla det Nostalgi, men jag gillar ordet så därför väljer jag att kalla det här inlägget för just det. Ibland på kvällarna får man så konstiga tankar och känslor. Tyvärr är det oftast dåliga känslor när det gäller mig, men idag var det faktiskt tvärtom. Min syster skickade en bild på den här klockan och en konstig men skön känsla infinner sig snabbt i min mage. Jag vet inte om det bara är själva mönstret dom  gör så jag blir glad eller om det är det faktum att jag förknippar det med något bra. När man var liten och inte fick kolla på tv så ofta, så var det iallafall för mig den här bilden som kom upp när man pratade om tvskärmar. Tv var som en fest för mig, kanske är det därför jag blir så glad. Samtidigt tycker jag bara att färgblandingen är så härlig, man blir så glad på nått sätt. Kanske en framtida tapet?

När en tidning skriver om en nyhet, någonting hemskt som har hänt, så publicerar dom inte intervjuer med chockade personer eftersom chockade person ibland kan säga mer än vad dom är medvetna om. Därför borde jag egentligen inte skriva det här inlägget, iaf borde jag vänta, men jag kan inte för jag måste verkligen få ut allt. Men jag varnar, mitt huvuvd är inte riktigt med mig känner jag, så troligen kommer jag vara alldeles för ärlig.

Det är inte själva grejen som hände jag är arg på, det rör ju inte mig och även fast jag tror att du bara gör det för att du just nu lever i ett stadie av förvirringar så är det endå ditt liv och dina val. Du måste göra det och lära dig av dina misstag, det är väl en sak jag måste lära mig, att sluta vara ankmamma hela tiden och låta dig själv hitta rätt och fel. Men det faktum att den enda person i hela världen som jag verkligen litar på inte känner det samma om mig, det gör ont i mig. Jag var faktiskt så dum och trodde att jag också var bra för andra, att det inte bara  var för att jag behövde dig som vi hittade varandra. My misstake. Visserligen har du inte lovat någonting, vi har inte skrivit på ett papper om "hej nu berättar vi saker för varandra" men jag trodde att det var ett oskrivet avtal vi hade. Men nu river jag sönder de illusionpappret  som finns i mitt huvud. Riff,raff,poff bom! Borta Borta Borta! end of story.

För en gång skulle tänker jag faktiskt tillåta mig själv arg, säkerligen kommer jag ta ut ilskan på mig själv, men det är väl bättre det än att låta den vara instängd inuti mig? Jag är också en individ, jag har faktiskt lika stor rätt som alla andra att leva, även fast jag själv inte alltid tycker det. Man brukar säga att det inte är lätt att tävla själv, man måste ha någon som står på sidan och hejjar och puschar på en. För mig har du alltid varit den person, och det vet jag att du vet. Men när ett avtal bryts skrivs alltid ett nytt. Nu ska jag inte göra det misstaget att lita på någon annan och låta nån ta del av mina tankar. Nu skriver jag ett avtal med mig själv, från och med nu ska jag bara lita på mig själv och inte prata med andra. För det är ju inte det kompisar är till för? Att lita på? Nej så är det faktiskt inte, kompisar är till för att.. ja jag vet faktiskt inte..

Ångestinlägg jag vet, men sånt är livet

En dag som den denna kommer jag troligtvis inte minnas. Precis som vår smarta Skolchef Tord sa så är det bara dom dåliga utedagarna, de där de regnade, som man kommer minnas. Medan de med skinande sol kommer försvinna bort. Därför kommer jag inte minnas den här dagen, eftersom den har varit genom bra. Trots att det kanske inte bara hänt bra saker har det iaf kommi bra saker ur allting.

Alltifrån till att jag inte försov mig imorse, till att ett första utkast på uppdraget är klart och chokladkalenders choklad och kaffe. Som ni hör jag ingenting att klaga om vad gäller dagen. Det skulle isåfall vara att min kära vän Sara blev magsjuk så vår shoppingtur till IKEA blev inställd, eller att matten bestod av gryn och kikärter och var absolut oätbar. Men det är något jag får minnas senare. Just nu ska jag bara ligga här i sängen och njuta av dagen.



En kram är så mycket mer än bara en kram, i alla fall är det så för mig. Jag kan inte säga att jag är rädd för att kramas men i vissa situationer känner jag mig obekväm att omfamna någon. När det blir en kram bara för att det ska bli en kram, och inte för att man egentligen vill börjar en obehaglig känsla i min mage växa. Jag känner mig obekväm och vill bara försvinna.

På samma sätt har jag svårt för ordet jag älskar dig. För mig är det det yttersta, och det är inget jag slänger ur mig till var och varannan person. Det är ett ord jag bara använder när jag verkligen känner mig redo för det, när jag inte känner en enda tvekan till att forma orden i min mun. Däremot behöver det inte betyda att jag inte tycker om personer jag inte älskar, så är verkligen inte fallet. Men det är ett ord jag är väldigt försiktig att använda, varför vet jag inte. Men det känns bara rätt.

Men bara för att jag säger att jag inte gillar att kramas i vissa situation, behöver ni inte känna någon rädsla över att krama mig. Vill jag ge en kram så gör jag det, och det märks om det är en "måste" kram eller en "vilje" kram. Kram nummer 2, var helt o fullt en viljekram! ^^

jag är lycklig,

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1403039/har-utvisas-hon-till-doden

Jag vet inte vad jag ska säga, jag sitter alldeles tyst och gapar. Jag skäms, jag skäms verkligen för att bo i Sverige. Nej, jag är alldels mållös. Läs artikeln, och kommentera gärna vad ni själva tycker och tänker.

fy fan,

Efter flera veckor med lite sömn sov jag äntligen mycket i natt, 7 timmar. Blev väckt av min chef som ringde, men på frågan "väckte jag dig?" svarade jag såklart " nej, gud nej jag har varit vaken jättttteee länge!" trots att det var uppenbart att jag precis vaknat. Gick upp och fixade mig lite snabbt sen bar det av till jobbet där julbord stod på menyn. En negerboll blev min räddare på dagen efter för lite vatten och mat kombinerat med stress och barnskrik. Slutade arbetspasset med en bit av gårdagens bröllops tårta, gud vad det är härligt att jobba på en restaurang!!



Väl hemma däcka jag i sängen direkt o sov en timme, nu sitter jag här vid datorn med skitigt hår som jag skulle ha tvättat för över en timme sen. Verkar även bli så att Wallander blir missat, men vad gör man inte för sin blogg och sina underbara vänner på msn?


Idag har jag iaf lovat mig att gå och lägga mig tidigt, får se hur det blir med den saken ^^

En blogg jag följer är Cecilia Wallins, ni vet hon som är med i Tjenare Kungen?, och läste precis ett inlägg där hon pratade om de tre bästa romantiska filmerna. Hon hyllade mästerverket Love actually, och jag blev därför tvungen att göra det samma.

Flera problematiska kärlekshistorier i en film, kan det bli bättre? Det enkla svaret är nej (: Blandingen av kärlek till ett barn, en arbetskollegor och bästa kompisens fru är underbar. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på den, så ni kanske kan gissa vad min natt kommer innehålla? Att supersnyggingen Colin Firth är med gör inte saken sämre heller, och jag tycker vi struntar i att påpeka att han skulle kunna vara min pappa.

Så, sätt igång tvn o sätt in filmen, har ni den inte spring o köp den på momangen, och sitt o njut! (:

Love actually is all around

Idag blev det Sthlm med Syster o mor, o för första gången var vi väldigt överrens.. Först gick vi på stan o shoppa julklappar sen träffade vi släkten på mammas sida o gick åt på en mysig, italiensk restaurang. Sen bar det av till Blå hallen i stadshuset för att kika på när kusin min gick lucia tåg med sin skola., Adolf Fredriks musikskola. Jag kunde inte sluta le där jag satt i den guldfärgade stolen, alla ljusen, all underbar musik skapade en så otrolig stämning så hela jag bara njöt. Olyckligtvis hade inte alla barnen blivit tränade i hur de skulle hålla ljusen, så de blev några fall av svimmningar. Lyckligtvis nog verkade lärarna ha stor koll. Om ni aldrig har varit på deras julkonsert så åk dit nästa år! Finaste luciatåget jag någonsin sett!

Väl hemma blev de prata i telefon med bästa E2 <3, visserligen var det inte ett samtal av det glada slaget, men lika nödvängdigt endå! Nu sitter jag här vid datorn och har massa ångest för saker jag egentligen inte behöver ha ångest för. Jag förstår mig inte på mig själv. Det är samma sak varje gång. När jag väl får någonting (någon) jag vill ha då börjar jag tveka på vad jag egentligen vill. Kan någon förklara för en vilsen själv varför jag beter mig så här?

Klockan 11 vare två timmar kvar, då kände man hur det började pirra i magen och man började bli nervös. När vi väl kom dit gick allting mycket fort, jag hade egentligen tid klockan 13.20 men båda var klara 13.10 :p Malin var först ut, gumman skrattade för att hon var rädd, men det gick ju grymt bra o grymt snyggt blev de me! Sen vare min tur o måste säga att det var värre att se Malin bli piercad än att bli det själv. När han satte tången mot naveln började jag skratta för att det kittlades, när sticket kom gjorde det inte ett dugg ont och jag var coollugn.. Jag var en riktig viking som han sa :p

Nu blire till att tvätta i sex veckor, morgon o kväll.. usch så jobbigt -.- o det är såååå irriterande att man har kompress på o att man inte får pilla :/

puss på metallbit i naveln för 600  (:

Idag har varit en helt underbar dag faktiskt, gjorde matte nationella del 2 o det kändes as bra! Kunde tom MVG uppgifterna, :o Sen tog jag äntligen mod till mig o slutade tänka o bara gick fram. o det gick ju bra det me (:

Sen måste jag även hylla min syster, som är den som frå mig att orka leva kvar här hemma. Förstår helt ärligt inte hur det ska gå sen när du flyttar? Kanske får bo i diskhon eller nått ^^

Rubriken, får tala för sig själv, här ska man visserligen skriva det man känner o tänker, men jag känner att det är inget jag behöver gå in djupare på. Måste bara säga att vi pratat lite om det, trots att det är jobbigt känns det bra, <3

Vad gör två sexton åriga tjejer från landet klockan 19.30 en onsdagkväll? Jo, dom sätter sig framför tvn o studerar framgångsrika män och kvinnor äta middag i flera timmar. Intressant ? Självklart, iaf när man studerar de olika människorna när deras yttre fina skal brister.




Första underhållningen, nån opera av mozart. De två svenska prinsessornas reaktion: förvånad och besvärad. Nån japansk tant verkar ha otroligt kul när hon grundligt undersöker meny. Lika så prins Carl Philip när han sitter och vänder på kniven om och om igen, samtidigt, som han samtalar med en fransk kemist. Serveringen, var inte heller den perfekt, för som rutinerade servitriser vet vi att på riktigt fina middagar ska man bara bära två tallrikar, en i varje han, men här bärdes tre. Är Nobelmiddagen inte en fin fest? För er som inte var där låter det här troligen mest som att vi inte har något liv alls, o så kanske fallet är. Men vi hade väldigt kul med våran analys iaf. :)

Samtidigt kan vi inte annat än beundra festen, vem vill inte va med på Nobelmiddagen någon gång liksom? Så nu har vi bestämt att vi antingen ska skriva en grymt bra bok, bli kung eller upptäcka ett nytt grundämne.

Sitter här, depp i skolan o funderar över hur man, eller rättare sagt jag, beter mig i livet. Det är konstigt hur människans hjärna fungerar egentligen. Eller det kanske inte är hjärnan som fungerar fel, utan hjärtat?

Det är konstigt. man blir ledsen om man inte pratar med en person, samtidigt som man inte vågar göra det. När man sedan äntligen tar mod till sig, efter flera timmars grubblande, är personen inte där. Då mår man dåligt för det istället. Tänk så mycket lättare det vore om man från början bara gick fram och pratade, eftersom det är det man vill. Men nej då ska man sitta o må dåligt flera timmar istället. Det roliga är att hur mycket jag än vet detta så ändrar jag mig inte, jag fortsätter vara feg o rädd och må dåligt. Varför?

Tacka vet jag msn, men ett internetförhållande är för mig egentligen inte ett riktigt förhållande, för hur det än är så är man annorlunda på internet, eller man handlar iaf annorlunda eftersom man har tid att tänka efter. Man kan heller inte ta del av ansiktsuttryck och tonlägen,  o det är ju halva grejen med att prata

Men, nu är det slut med klagande, jag ska ta mig i kragen o våga...



... snart iaf ^^

Yes, Ebba goes bloggis.. Äntligen ^^

Har tänkt börjat blogga hur länge som helst, men har helt enkelt inte haft kraften att börja. Men eftersom att min underbara vän Emilia, <3, nu har börjat fixa till en blogg åt mig ska jag äntligen börja skriva (:

Är väl ingen proffs på sånt här, om man nu kan vara det, men ska väl typ försöka skriva ner min innersta tankar  o funderingar, för det är väl det man "ska"? Ibland kommer det bli världens filosofiska grejs som man inte fattar någonting av, men sånt är livet ^^

Aja, det var the verry first inlägget av Ebbas liv som bloggande,

puss på de,