It's not good enough

Det är konstigt att ett litet M kan göra så mycket. Det är bara fyra streck egentligen, men endå har de fyra strecken gett mig världens ångest. Som alltid ska  jag vara Miss perfekt och ha alla rätt, och gärna mer därtill. På vägen upp till lärarrummet kände jag nästan ingenting, men så fort jag såg Ylvas ansiktsuttryck visste jag att det hade gått åt helvete. Den stora hemskheten? Jag fick inte MVG på mattenationella. Det komiska, om man nu kan kalla det så, är att jag som mål hade skrivit VG men endå så skulle jag nödvändigtvis ha det där extra M:et. Det konstiga är att jag vet att även om jag hade fått ett MVG hade jag inte varit nöjd, för på nått sätt skulle jag endå ha kunnat varit mycket bättre. Det är konstigt hur psyket fungerar ibland. Hur kan man vara missnöjd med att få det bästa betyget? Eller att få det betyget man strävar efter. Och för vem är det egentligen jag vill ha högsta betyg för? Är det för mig själv? Till viss del är svaret på den frågan ja, men största delen är för att göra alla runt omkring mig nöjda och glada. Och de blir ju inte det om jag inte är bäst, eller hur? Att disskutera med sin egna hjärna är bara frustrerande, för även fast ena sidan vet att det är helt idiotiskt att tänka så, så är den andra sidan en mycket bättre debattör och vinner alltid.

Samtidigt kan jag inte låta bli att bli arg på det betygsystemet vi har idag. Vaför ska man vara bättre än godkänd? Godkänd betyder ju att man har det kunskaperna för att klara den uppgift man har fått. Räcker inte det? Nej då ska vi hålla på och vara ännu bättre än vad vi egentligen behöver. Hur logiskt är det? Inte ett dugg eftersom det bara skapar stress, oro och dåliga magar hos eleverna. Varför inte göra det enkelt och ha som på universitet? Har du godkänt har du godkänt, that's it.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0