treglassaft

I samtalsrummet på Barn- och ungdomspsyket sitter jag, de gula tapeterna sitter som vanligt på väggarna, vad annars? Surret från videokameran som som vanligt hörs blandas med ljudet från vinden utanför. Jag sitter i en av de blå/lila slitna fåtöljerna, terapeuten sitter mittemot mig. Efter samtal om livet. Kommer vi till frågan.

- Vad är det som han inte har? Som du saknar?

*Tystnad*

Jag sitter tyst i säkert fem minuter, jag funderar, tusentals tankar virrvlar runt i min skalle innan jag säger.

- Jag kommer fan inte på något.

Inom mig tänker jag, vad fan har jag gjort egentligen? Allt skitsnack om olika värderingar, sanningen är att jag bara var för svag och brydde mig för mycket om vad andra, alla idioter, sa. Varför ska jag lägga mig för att de dömer mig? De känner inte mig, de har ingen rätt att trycka ner mig. Hur kunde jag vara så feg och svag? Men ska inte klandra mig, psyket var inte på topp och då kan något sådant betyda mycket. Vi är som Romeo och Julia. Men hur var det du sa?

- Kärleken vinner över allt, right?

Jag tror på dig. Snälla, tro på mig. Jag älskar dig

Idag är ingen bra dag. Idag är verkligen ingen bra dag. Idag är helvetets jävla dag. Allmänna helvetesdagen, i alla fall i mitt liv. Men i och för sig, hur många dagar är inte det? Efter en helg som var helt underbar, jag var verkligen lycklig, trots allt deeptalk var jag faktiskt glad. Pang, bom, krasch. Allt förstördes och nu är jag på botten igen. Längst ner.

Ångesten äter upp min kropp, försöker tänka på någonting annat, men det går inte. Försöker känna värmen när finaste kompisarna kramar mig. Försöker igonerar exets lukt, närvaro och röst. Det går inte. Ångesten har mig fast och min dumma hjärna tror att det enda som kan hjälpa är en kram från han. Han som jag inte får krama längre. Han vars famn jag inte får borra in mig i och känna lukten av och känna mig tryggast i världen hos.

Jag vill gråta, men tårarna har fastnat i magen. De har bestämt sig för att inte hjälpa, det vill få mig ännu längre ner i skiten. Fan, jag orkar inte det här, inte idag, inte just nu. Inte mer, inte när allt var påväg att bli bra.

Dagen börjar med mammas knackning på dörren, "Ska inte du gå upp nu? Klockan är 07.30!" Jävla skit, har försovit mig. Alltid när jag försover mig blir hela dagen kaos, morgonrutinerna bli konstiga och hela dagen präglas av det. Sansar mig och inser att jag endå kommer inte hinna med den tänkta bussen, tar det ganska lugnt och hinner med den andra bussen, en halvtimme senare.

På väg ut från byn är det något knas med bommarna vid tåget, som är nere jättelänge, bussen bestämmer sig för att vända, precis när den gjort det går bommarna upp, så den åker tillbaka igen. När jag bytt för att ställa mig och vänta på tåget, visar det sig att detta är drygt 10 minuter försenat. Frusen står jag och läser engelskaboken jag knappt fattar hälften av. Ingen bra start på dagen, det  vill säga.

När jag kommer till skolan är frisyren, som redan innan var kaos, helt förstörd. Men möts av en stor bamsekram av bästis, följt av kaffe och japp. Tror det kan bli en ganska bra dag endå. Fokuserar på att jag nästan inte har någonting att göra i skolan, plus att vi har studiedagar torsdag och fredag. Det gäller att se det positivt, annars blir livet ännu värre än vad det redan är!

Sitter i skolan och är helt sönder stressad för att jag har så sjukt mycket att göra, funderar på att ha krissamtal med my man. Men sen när jag tänker efter, har jag ingenting att göra, eller i alla fall inget akut. Jag ligger i fas och till och med före på vissa grejer. Varför ska jag då stressa?

Det är så konstigt att jag håller på sådär, börjar må dåligt över verkligen helt onödiga saker, får panik och ångest. Till vilken mening? Det är som ett behov att jag måste känna mgi stressad, fast jag tror att jag behöver det, men utan anledning. Paniken växer över att jag aldrig pluggar, endå säger alla att det är lugnt, du kan chilla. Du kommer inte efter. Varför ska jag då oroa mig?

Dagens i-landsproblem: Torra läppar

Alltså det förstör seriöst mina dagar, det svider, kliar och tar min uppmärksamhet. Läppbalsamet ligger i skåpet, som är en våning ner, dessutom har jag använt det de senaste veckorna och mina läppar blir då typ imuna och hjälps inte av det. Känner ni igen er?

Klockan 07.28 startar bussen motorn och svängde ut på vägen. Tidig morgon, ögonlocken faller ihop men jag försöker hålla mig vaken, får inte missa att gå av i Skyttorp, måste hinna med tåget, komma i tid till lektionen, måste vara duktig. Bussen åker långsamt fram på den smala och slingriga vägen, jag tittar ut genom fönstret. Bredvid rälsen, som går längs med vägen, sitter en katt. Den är mestadels vit men med några bruna och även guldiga fält i pälsen. Den tilltalar mig, den katt-rädde, det riktigt lyser om den. Den sitter där alldeles stilla, tätt inpå den rostiga tågbanan, ett tåg kan vilken sekund som helst flyga fram och förstöra idyllen, ta kattens liv. Men den bryr sig inte om det, katten sitter där helt obekymrad, går det åt helvete så går det åt helvete, men tills dess kommer jag bara sitta här och lyssna på tysnaden.

Jag vet inte varför katten fångade min uppmärksamhet, eller varför den satt just där just då, när en ensam sjutton-åring satt i bussen påväg mot skolan. Men det kändes som att vi klickade, hörde till varandra. Det var som att katten var jag.