treglassaft

När recensenter pratar om filmer brukar de ofta säga att en riktigt riktigt bra film ska innehålla allt. Tårar, Skratt, Hat, Kärlek och sång. Hade denna dagen, den 30 mars 2009, blivit film, hade det varit den bästa som gjorts. Trots att den, tack och lov, mest innehållit skratt och kärlek har även tårarna och hatet fått visa framfötterna. Jag tänker inte tråka ut er med allt som hänt. Men känslan, efter en hel eftermiddag tillsammans med två helt underbara personer, den kan jag inte låta bli att beskriva.

Efter drygt tre månaders shoppinguppehåll skulle jag och bästis äntligen få styra stegen tillbaka mot den konsumerande samhället. Lovely om ni frågar mig!  Hela eftermiddag gick jag med ett leende på läpparna, visserligen spelade shoppingen, de yoghurt-doppade  nötterna och de faktum att våren är på väg, in på hur jag kände mig, men största förtjänsten ska två bönder från Uppland ha. Så lycklig som jag var idag var det längesen jag kände mig, ni fick mig verkligen att le och vilja leva. För mig är ni tryggheten själv, och för det älskar jag er <3

Varför kan jag aldrig vara nöjd för hur det är just nu och faktiskt njuta när jag har en bra stund. Nej istället springer mina tankar iväg, allt jag måste kommer ihåg i morgon, vad ska jag göra i sommar? Varför pratar jag inte med henne? Borde ringa? När ska jag hinna det? Varför är allt skit? STOPP!! Det är inte konstigt att jag mår som jag mår, för även när jag gör roliga och underbara saker kan jag inte njuta eftersom jag är för upptagen med att planera och bearbeta.

Bara genom att kolla i min almanacka får jag ångest, uppbokandet står mig upp till hakan! Många av sakerna är trots allt saker jag verkligen vill göra, men eftersom det blir för stressande och fullbokat kan jag inte njuta för de fina stunderna, hänger ni med? Jag fasar över vuxenlivet. Hur fasiken ska jag lyckas leva själv, arbeta, vara en god flickvän, mamma och samtidigt kunna leva levet. Mamma hur gör du???

Det är konstigt hur en film kan få mig att gråta, när jag varit helt oförmögen att fälla några ynka, salta, tårar på kinden i flera veckor nu. Jag vet inte varför jag blev så känslosam, varför min kropp reagerade så enormt mycket. Det var inte det faktum att det var en grymt bra film, SE! SE! SE!, utan det var någonting som väckte mig, som fick mig att titta runt och se världen. När jag såg hur dåligt hon mådde av sitt drogberoende blev jag så jäkla förbannad på mig själv att jag varit nära att ta steget och sätta mig själv i den skiten, hur har jag tänkt egentligen?

Jag gråter ofta åt film, musik, böcker ja hela fadderuttan. Men aldrig att det varit såhär jobbigt, för det var det verkligen. Ofta har det bara handlat om att det är så sorgligt och fint för karaktärerna, men här kände jag verkligen igen mig själv.  När hon fick ångestanfall och satt och skakade, skakade jag med henne! Är det normalt? Det var som att jag var innuti filmen, en läxa för att få mig att tänka efter, att fortsätta kämpa.

Timmen i bussen hem var fruktansvärd, ville inte att folk skulle titta så jag höll mig, när jag kom hem var jag så ångestladdad att jag gjorde precis som hon i filmen, skakade och skrek. Men istället för att ta fram mina kära vänner rakbladen ringde jag bästis och grät. Jag grät, jag grät, Jag grät, jag grät så mycket så jag efteråt var helt utmattad. Men gud så skönt det var! Äntligen fick jag ut allt det som annars bara samlas som ett lager inom mig, jag känner mig tom, men på ett bra sätt.

En uppmaning bara, gör mig och er själva en tjänst. Pallra er iväg och köp biljetter och se filmen. Om ni inte reagerar lika starkt som jag, får ni i alla fall en underbar stund tittandes på underbaringen Kinnaman! Varsågod för tipset!

             Axel om Sluta tyck om mig, jag förtjänar det inte:

hej du! its been a while. Ja, jag läser din blogg, trodde du inte va^^ Vet att de va väääldigt länge sen vi sågs nu, men ville bara säga att jag fortfarande finns här om du behöver vet du gör inget dumt, du e grym

---

Det är sånt här mina vänner, som får Ebba Häll att få tårar i ögonen. Hjärta på dig!

Ilskan väller upp inom mig och den har nu blivit så påträngande att jag måste få ut lite, skriva ner mina tankar, kanske göra er arga och frustrerade, haha, eller bara fundersamma. Ilskan är inte mot någon annan varelse på denna jord, det är ren och skär ilska mot mig själv. Varför kan jag inte sluta vara så feg? I fem år nu har jag gått runt och mestadels önskat att livet skulle ta slut, att jag skulle förinta mig själv från denna jord. Men min feghet sitter i sig, kommer jag aldrig bli av med mig själv?

Jag vet att många anser att det är fegt att begå självmord, min åsikt är den motsatta. Det krävs så enormt mycket mod för att våga ta sitt liv, eftersom där är det slut, stop, finito, The end. Jag tror att vi alla mer eller mindre har en rädsla för att dö, eftersom det är så ovist vad som händer efteråt. Den rädslan har jag dock övervunnit, nu är den enda lilla länken som håller mig kvar Er.  Ni som jag vet faktiskt älskar, tycker om , trots att jag ofta ofta tvivlar,  och bryr sig om mig. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att lämna er. Jag vill följa med i era liv, se vad ni kommer uträtta, snälla kan jag inte få bli typ gud och sitta och kolla ner på er medan ni lever era värdefulla, fina liv?

I fem år har jag slungats hit och dit. Soc-tant där, BUP-gubbe här och äcklig överläkare på ätstörningsenheten överallt. Jag har inte givit upp, jag har kämpat, för när det har gått åt helvete och en dörr har stängts, har alltid en dörr öppnats lite på glänt, kanske kommer det här stället hjälpa. Kanske kommer det vara i just de här hårda och fula stolarna jag kommer vilja börja leva igen? Jag är trött på att vänta på den vidöppna dörren, den är för långt borta, utanför min synvinkel. Men varför envisas då ni, alla underbara människor runt omkring mig, att fortsätta tycka om mig? Kan ni inte bara släppa taget, låta mig dö ifred?

Varje gång händer samma sak, redan en vecka innan börjar jag oroa mig för vad som ska hända och hur mycket ångest jag kommer bli tvungen att uthärda. Låter kanske konstigt eftersom det bara handlar om en dag tillsammans med de två andra kvinnliga medlemmarna i familjen Häll. Men ju längre tiden går blir spärren mellan mig och min familj starkare och starkare och mina tankar handlar per automatik. Så en hel vecka gick jag med plågande magont och självskadetankarna alldeles för nära till hands. Kvällen innan var hemsk, det är som att det ligger en förbannelse över oss när vi ska bestämma inför morgon dagen, för hur vi än gör blir det alltid irriterat och sura miner. En stor del av skulden ligger troligtvis på mig, men hur lätt är det när jag sitter på helspänn och med hjärtat i halsgropen?

Trots allt var det ändå en lugn "dagen-innan-smällen" och någorlunda lugn gick jag i sängs. Kanske var det det fina vädret, den goda maten, fina Stockholm, Bounce fantastiska dansande eller kombinationen. Men det blev faktiskt inte så jobbigt som jag trodde, faktum är att jag log, och inte bara ett ytligt leende, utan på riktigt. Jag kan inte minnas när jag senast gjorde det på våra utflykter, det är inte lätt när två av tre tycker om samma saker, ofta orkar jag inte säga till eftersom jag vet hur minerna blir om jag får min vilja igenom. Men den här gången var som sagt annorlunda, jag njöt verkligen av mammas och systers sällskap. Gud sån underbar känsla! Trots att det är kört för vissa av medlemmarna i famlijen, bevisar den här dagen att det inte gäller alla, lovely! (:


Bounce var grymma, missa inte Caution på Orinteatern!

En bild kan säga mer än tusen ord sägs det, därför tänker jag inte skriva en lång utredning på hur resan söderut varit. Jag låter bilderna tala för sig själv. Titta, fundera, njut och kommentera. Voilà!

Ibland är viljan starkare än hjärnan, tyvärr ganska ofta för mig. Jag tänker efter jag handlar och får då leva med alla dumma och jobbiga bieffekter av mina handlande. Känner ni igen er? Jag pratar om allergier, eller överkänslighet är kanske ett bättre ord eftersom på medicinska undersökningar kan jag inte fullt få diagnosen allergisk. Men endå är magen nu i upprop och vill inte sammarbeta, det är i alla fall vad jag kallar en överkänsligreaktion. 

Under alltför lång tid, hela mitt liv faktiskt, har jag levt ett liv utan stopp. I hastighet 120 har allt passerat, inte ens när den röda lampan på trafikljusen blivit synlig har jag tillåtit mig själv att stanna. Jag ska inte kräva något av någon, bara finnas där för alla när dom behöver mig. Men i längden har förståndet kommit i kapp mig och jag har insett att fortsätter jag i den här takten kommer jag vara död innan jag är 30. Och det vill vi ju inte?!

Så eftersom livet där hemma bara kändes meningslöst och inte värt att leva, klev jag ur mina gamla skor och ledde fötterna in på nya vägar. Jag bad om hjälp, "jag klarar inte det här längre, det kommer inte gå". Istället för att fortsätta le och leva vidare som att allt är allt annat än skit yttrade jag mig. "Jag behöver en paus". Jag insåg att för att jag någonsin skulle kunna njuta av livet igen behövde jag komma bort från alla vanliga, redan ingåda spår.

Som att någon hört mina rop utlovades två lediga dagar tisdag, onsdag. Vi såg vår chans och sprang till närmaste dator och beställde biljetterna, bussbiljetterna ner till vilans stad, där vi äntligen kunde få andas. Nu har vi varit här i tre dagar och min kropp har börjat slappnat av, jag sitter inte och krampar på hel spänn. Luften jag andas känns skön i min hals och jag njuter i fulla drag av att leva. Det är som en frizon, ett kravlöst ställe där ingen förutom jag bestämmer vad jag ska göra. Bästis mormor och morfar, nödvändiga för mitt liv i alla fall!

Vaknade imorse med känslan av att jag vilken sekund som helst kommer behöva springa upp på toan och spy upp hela magens innehåll. In i det sista försökte jag övertala mig själv att jag orkar åka till skolan, det kan ju inte vara så farligt och jag kan ju bara ta det lugnt. Men konstaterade tillslut att det var omöjligt, då jag tyckte det var jobbigt att sitta upp i sängen och knappt kunde hålla ögonen öppna. Så det fick bli en ofrivillig dag hemma i sängen, hade varit helt okej om det inte varit så att jag har massor att göra och massor av underbara människor att spendera tid med.

Så dagen kan väl kort och gott beskrivas som piss. Men nyss hände en sak som gjorde mig alldeles varm i hjärtat och som fick mig att för en stund glömma illamåendet och den enorma huvudvärken.  Bror min ringde hem och när han fick höra om min situation lät han alldeles bestört och sa "Jag sänder lite av min kärlek till dig så att du kryar på dig" Kan man annat än le?

Ursäkta om inlägget är helt knasigt skrivet, men som sagt är jag inte på topp. Nu ska jag gosa in mig i täcket igen och försöka bli frisk, så jag kan pallra mig till skolan imorn och träffa mina människor. Som förövrigt också dom har förgyllt min dag med söta sms. Tack <3

Ofta tar det emot och  ofta orkar jag inte sätta mig framför datorn och skriva ner mina tankar, men idag känner jag verkligen att jag måste skriva av och ur mig. Fredagen innehöll mycket känslor, kanske inte konstigt eftersom kvällen spenderades med pojkvän, men hade gärna sluppit en del av dem. Hade gärna vinkat hejdå till ilskan, kastat ledsamheten i papperskorgen och sparkat ut skammen genom dörren.

Det är så dumt egentligen, när man bråkar med dem man verkligen verkligen tycker om. Istället borde man bråka med dem man inte känner, de betydelselösa, för de gör det ingenting om man förlorar. Men vad ska man bråka med dom om? Förutom om de tycker homosexualitet är en sjukdom, kvinnor är sämre än män eller att invandring borde förbjudas. Alla dessa tre sakerna är saker jag inte kan förstå hur man kan tycka, men det gör inte ens hälften så ont i mig att bråka med en person med dessa tankar, som att bråka med någon som ligger mig varmt om hjärtat.

Bråk kanske är fel ord att använda, för egentligen bråkade vi inte, skulle mer kunna beskrivas som att kärleken till varandra gjorde båda sårade. Idiotiskt är om man gör slut för en sak, för situationen uppstår ju faktiskt bara därför att man tycker så enormt jäkla mycket om varandra. Jag är glad att fallet inte blev så för oss och att jag slapp somna gråtandes och med en ångestklump i magen. När tanken slog mig, att  någonting för mig betydelselöst, skulle resultera i att du inte vill vara med mig längre, blev jag alldeles kall och ville bara försvinna. Jag önskar jag kunde gå tillbaka i tiden och sudda ut det jag gjort, men som vi båda vet går det inte, men jag hoppas att du kan leva med det, för jag vill inget hellre än vara med dig.