treglassaft

Efter ett dygns vistelse hos familjen Kindvall åkte jag hem en snabbis för att byta om, äta lunch och packa. Det första jag möts av är mamma med armarna vidöppna, jag borrade in mig i hennes varma famn och kände mig trygg, trots att jag var hemma. Efter lunchen, mammas vegetariska lasagne som lätt skulle passa på en restaurang meny, tog vi oss en varsin kopp kaffe och slog oss ner på soffan. Under timmen som följde satt vi och prata, inte sådant där vardags-tråk-prat, nej vi pratade om viktiga, jobbiga och hemska saker.

Eftersom vi bor i samma familj är vi med om mycket lika saker, men endå ser vi de på så olika sätt, något som blir väldigt skrämmande när de kommer fram i solljuset. Det sköna var att vi var helt ärliga mot varandra och jag kände att jag ville berätta, jag ville lyssna, jag ville att vi skulle samarbeta. Tårarna kom på oss båda när min fina mamma berättade en sak hon inte sagt till någon annan. Att få höra att du är den första som vet, att du får det förtroendet av en människa, speciellt när det är en som står dig så nära, då är det inte konstigt att du börjar gråta.

Trots att det var påfrestande och jobbigt, var det ändå så otroligt skönt att rensa luften och tala ut. Min förståelse för hur alla i min familj agerar har blivit större och jag kan faktiskt känna att det kanske finns hopp endå. Något som får leendet på mina läppar att växa. Det är fint sånt där, mamma-dotter-prat.

Ni vet alla de här bris-reklamerna som tar upp mobbning som följer med hem, i skolan blir alla bjudna förutom den ensamma lilla tjejen och så vidare. Mobbningen är nog ett av det hemskaste ett litet barn kan utsättas för, att ständigt gå runt och vara rädd för att bli slagen, sparkad eller nerstoppad i toaletten. Det är fruktansvärt! 

Till tonerna av låten som får mig att minnas förra sommaren, då du var det enda som var i mina tankar. Så sjukt egentligen, att en person jag egentligen inte kände, så totalt tog över mina tankar och fick mig att såra en av de finaste personerna jag känner. När jag väl lärde känna dig var du inte den jag trodde, endå mins jag dig som underbar. Konstigt hur det kan vara. Hur du kan manipulera dig själv så mycket.

Jag sitter i skolan. Vill inte vara här, vill bort, vill härifrån. Vill hem, eller nej vad säger jag, hem är dit jag sist vill. Jag vill bort, bort till en annan värld, jag vill försvinna jag vill inte vara här längre, jag vill inte leva. Idag kan jag inte ens le med munnen, både ögon och läppar är stumma. Människor tittar på mig, de tror de ser, de tror de förstår. Men jag är för långt borta. Ni ser igenom mig, era blickar är bortom horisonten, jag är osynlig. Era hur-äre-blickar får mungiperna att peka längre nedåt, tårarna inom mig att strömma ännu fortare och rakbladen i väskan att kännas ännu mer lockande.

" Mamma kommer inte bli frisk om du inte tränar och blir bättre" "Dina bröder misslyckades, nu finns mitt sista hopp hos dig"

Jag är ledsen. Jag tycker synd om mig själv. Ni borde också tycka synd om mig. Det är synd om mig.

Idag är en bra dag. Idag är en mycket bra dag. Idag är en väldigt mycket bra dag. Sitter nyduschad, osminkad och i sporttopp och mjukisar i Malins skinnsoffa och kikar på film. Även denna kväll ska spenderas med de fina människorna Malin och Veronika. Jag är glad, jag är lycklig jag mår bra. Det är så här livet ska vara.

Det är konstigt hur livet förändrats. För drygt ett år sedan tränade jag sju dagar i veckan, plus minst en match varje helg. Kroppen var i topp form och det krävdes mycket för att jag skulle bli trött. Lite pinsamt att tänka tillbaka till den tiden när jag nu knappt kan springa upp för trappan i skolan utan att bli trött,  blir anfådd av att cykla till affären och knappt orkar femtio sit-ups. Hoppet från sportnörd till soffpotatis gick alldeles för snabbt, det gör så jag känner mig ännu mer som en soffpotatis. 

Ni vet sånna där parasiter? Som lever på andra människor och som alla hatar? Sånna som klamrar sig fast hur mycket du än skakar, som helt enkelt inte ger sig. En sådan är jag. En parasit det är vad jag är. Hurra hon har äntligen insett, förstår jag att ni tänker. Insåg igår hur jävla jobbig jag faktiskt är, tar mig in i det fina familjelivet, tar plats, kostar pengar, är ivägen. Men endå omöjlig att kasta ut, jag klamrar för hårt. Men nu är det slut, finito, the end. Nu går parasiten och dör. Hejdå

Jag är dum. Det är inte ett påstående, det är ett sant faktum. Tidigare har det bara varit en  tanke, men idag har det verkligen bevisats. Jo det är sant, en vetenskaplig undersökning i hemmiljö har gjorts och nu vet jag allt för att visa att det stämmer. 

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det är som är värst. Är det att vara den som gör slut, den som blir dumpad, den som aldrig har någon eller är det den som förbereder sig för att göra slut men utgången blir en annan? Efter dagens erfarenheter kan jag säga att det sistnämnda är något jag inte rekomenderar. Av olika anledningar har jag känt mig osäker över mitt förhållande och idag nådde jag punkten då jag kände att jag var tvungen att ta steget ut. Att göra slut är jobbigt när du inte känner kärlek till personen längre, men att göra slut med en person du verkligen älskar, det är ett helvete.

Jag är för trött. 

Gårdagen var alldeles för tröttsam för något bloggskrivande, somnade redan klockan kvart i åtta, väcktes av mamma halv tio, fortfarande med huvudvärk. Efter lite te och macka hoppade jag i säng igen, hejdå bloggen. 

Idag spenderas kvällen hemma hos pojkvän.  När jag kliver in genom dörren möts jag av orden "jag har köpt jordgubbar". Efter en dag med huvudvärk, mattenationelltprov och blåsa på tungan, var det här just vad jag behövde. Myskväll med min gos och jordgubbar, kan det bli bättre? Tänk att något så lite kan rädda ens dag. Höra hans finsjungande borta i sängen gör mig alldeles varm och stresset över livet försvinner en stund. Lovely!

Vill du se ut som ett mungo och få alla att garva när de ser dig? Ät blåbärspaj! Blå "läpppenna", lila läppar, blå nederst på tänderna, för att inte tala om den galet snygga blåa tungan :D Follow my mode, I know you like it ;)




Vad har det blivit av mig? Jag bara slänger ur mig tips såhär, tacka mig bara!

"Du har under alla dessa år burit den tunga ryggsäcken med stenar i, en ryggsäck han egentligen ska bära, lämna nu över bördan, sten för sten. När du lämnat över den har du inget kvar, nu är det upp till honom."

Jag har faktiskt försökt följa terapeutens ord, sakta men säkert har jag lämnat över det tunga, försökt få mig att inse att det inte är mig det är fel på, att det är han som är oförmögen att tycka om och älska. Det har varit tungt, men samtidigt otroligt skönt då tankarna att om mindre än ett år kan jag för alltid säga hejdå, hela tiden funnits med mig. Men kors i taket har jag faktiskt förvånat mig själv, för enda sedan mitt psykbryt i måndags har någonting förändrats här hemma. Vi har pratat med varandra, det är helt sjukt men vi har faktiskt aldrig gjort det förut, i alla fall inte på riktigt, vad har hänt?

Jag trodde faktiskt att du hade insett något, börjat tagit stegen, men ack så fel jag hade. Så onödigt sagt, så onödigt gjort, återigen har du raderat och gått tillbaka till ruta ett. Men inte bara det, hatet mot mig själv växer. Hur kunde jag tro att det skulle kunna ändras? Han vill inte ha med dig att göra. Ingen vill ha med dig att göra. Alla hatar dig. Du är värdelös.