treglassaft

Det första jag möttes av när jag gick upp ur den varma sängen var regnet som öste ner. Inte den roligaste synen precis. Det skulle visa sig att dagen skulle bli lika dålig som den började. Jag lider av Paniksyndrom, som är när du drabbas av otroligt stark panik, som även framkallar ångest. Efter några ganska lätta, alltså inte dödligt jobbiga, attacker de senaste veckorna, drabbades jag av en av de värsta idag. Mina tidigare attacker har kommit plötsligt, men den här började långsamt och slog sedan till. Tänk er att ni inte känner er kropp, benen rycker och du kan inte styra dem, ofrivilligt slutar du andas och har inte kraften att hitta tillbaka, svarta demoner jagar dig i ditt huvud, du tror att du är påväg att dö. Där har ni en kortfattad version av vad som hände mig idag. Avundsjuk?

Turligt nog fanns bästis där och höll om mig hela tiden, trots den psykiska pressen hon då utsätts för går hon inte iväg, hon stannar kvar och tillsammans klarade vi det. Hela dagen var förstörd, tanken på att behöva åka hem själv och sitta där hela kvällen var inte direkt uppmuntrande. Men mina fina bästis fixar allt, så nu sitter jag här hos familjen Kindvall, extra familjen, lugnet, min oas. Iförd bästis myströja, med musik, godis och lillebrors snattrande från datorn. Vad skulle jag göra om det här stället inte fanns? Det här är mitt ord för trygghet, här känner jag mig hemma, här lever jag.

Jag älskar dig, <3