treglassaft

Idag, precis som alla andra onsdagar, stod jag och väntade på bussen i cirka 20 minuter efter kören. Med hörlurarna i öronen och musiken på högsta volym försökte jag hålla mig lugn, inte stressa upp mig över att det är kallt, att jag vill hem, somna och vakna upp till en ny dag. En dag utan ångest och tårar. En dag där jag kan le, verkligen från hjärtat. Jag man kan ju drömma i alla fall.

-

Men när jag stod där ute i kylen och bil efter bil körde förbi, svängde eller åkte rakt fram. Mitt ute i kylan vände jag min blick upp mon månen. Det var magiskt. Himlen var alldeles mörk, nästan svart och det enda ljusa på himlen var månen, som inte var full men lyste starkt ändå. Runt månen lystes molnen upp en bit, de blev inte ljusa, mer gråaktiga. Men ljuset fångade dem i alla fall och fick de att inte vara lika mörka längre.

-

Jag vet inte varför, men den där stunden, ute i kylan, där jag stod själv och kollade på månen var så fin. Det gick upp som ett ljus för mig, som att månen var jag eller ville hjälpa mig. Ibland försvann den bakom de mörka molnen, men den kom alltid tillbaka och blev vit, glad igen. Låter säkert helt sjukt löjligt. Men månen gjorde mig lite lugn, mitt i allt mörker.