zombie
Min ork har försvunnit, jag hittar den inte. Hela dagen har jag gått runt i ett dimmoln av trötthet. Allt jag gör känns jobbigt och jag måste verkligen pressa mig till att göra vardagliga saker. Ett tecken på att jag är för stressad kanske? Hela veckan längtar jag till helgen, då jag äntligen ska få vila, men istället trycker jag in så mycket saker som möjligt i mitt schema så vilan uteblir. Sanningen är att helgen faktiskt är mer stressande än vardagarna. Så ska det ju inte vara.
Självklart älskar jag att jag har mycket vänner och underbara människor att umgås med, men samtidigt ökar det stressen eftersom tiden inte räcker till alla. Hur kul är det att redan vara uppbokad tre helger framåt? Jag som älskar att leva spontan och göra det som faller mig in för stunden, varför gör jag så här mot mig själv?
När jag blir stressad av att jag får sms, över att jag inte hinner ta det lugnt och äta, inte hinner hänga upp grejerna i garderoben eller när jag inte hinner smörja in händerna med hudsalva, då borde jag fatta att det är ett problem, och ta tag i det. Men nej självklart inte, här kör vi på i 100 km/h. Ebba Häll nej hon ska inte vila.
Man blir ju trött på sig själv.
Bara blää
Jag som var så glad över att det äntligen blivit vecka fem och att jag äntligen skulle få känna rytmerna och återigen göra det jag tycker så otroligt mycket om. Dansa street dance. Måste säga att jag blev förvånad när jag såg att det var mörkt i salen och att ingen människa fanns så långt ögat kunde nå. När jag sedan inser att det på lappen, som sitter på dörren, står att kursstarten är vecka sex sjunker jag och blir till en pöl av tårar på golvet. Jag som hade längtat så, att jag till och med var sugen på att röra mig en mensdag, när jag annars bara brukar vilja gömma mig under täcket.
När jag sedan kommit tillbaka hem till mormor och morfar, där jag ska tillbringa natten, har jag helt glömt bort de jag och Malin kommit fram till på dagen innan. Att vi innerst inne vet att vi är smala och snygga, vi vet att vi duger men känner endå det här "måstet" till att klaga, tycka att vi ser ut som uppblåsta kossor med ölmage. Alla dessa smarta, jo för jag vet att det var smart sagt av oss, så känner jag mig bara äcklad över mig själv. När jag ligger där i sängen och trycker i mig en Marabou Daim, som förövrigt smakade himmelskt, men som just i den stunden inte ger mig någon mens-ångest-dämpning utan istället bara ger mig massa Fan-Vad-Du-Är-Tjock-Ful-Och-Äcklig-Ångest. Ändå slutar jag inte äta, för trots allt dämpar den ändå mens-ångesten lite.
Allting är bara blä just nu. Men ska unna mig en över varm dusch, följt med insmorning med hudkräm över hela kroppen. Sen ska jag även utnyttja, förlåt, att jag är hos mormor och få mig en kopp kaffe. Sen ska jag sätta mig i soffan, med min mjuka och frächa hud, dricka mitt kaffe, äta choklad och lösa korsord. Bara vara, hur äcklig jag än känner mig.
När jag sedan kommit tillbaka hem till mormor och morfar, där jag ska tillbringa natten, har jag helt glömt bort de jag och Malin kommit fram till på dagen innan. Att vi innerst inne vet att vi är smala och snygga, vi vet att vi duger men känner endå det här "måstet" till att klaga, tycka att vi ser ut som uppblåsta kossor med ölmage. Alla dessa smarta, jo för jag vet att det var smart sagt av oss, så känner jag mig bara äcklad över mig själv. När jag ligger där i sängen och trycker i mig en Marabou Daim, som förövrigt smakade himmelskt, men som just i den stunden inte ger mig någon mens-ångest-dämpning utan istället bara ger mig massa Fan-Vad-Du-Är-Tjock-Ful-Och-Äcklig-Ångest. Ändå slutar jag inte äta, för trots allt dämpar den ändå mens-ångesten lite.
Allting är bara blä just nu. Men ska unna mig en över varm dusch, följt med insmorning med hudkräm över hela kroppen. Sen ska jag även utnyttja, förlåt, att jag är hos mormor och få mig en kopp kaffe. Sen ska jag sätta mig i soffan, med min mjuka och frächa hud, dricka mitt kaffe, äta choklad och lösa korsord. Bara vara, hur äcklig jag än känner mig.
mensmonstret jagar mig
Att jag i lördags blev glad av den lilla i blodfläcken i trosorna känns som en omöjlig tanke idag, men får väl tänka positivt och att det kommer dröja längre än nio månader tills jag blir tvungen att klämma ut en unge där nere. Tacka gud, eller spermierna, eller min ägglossning, för det. För att slippa oroa mig igen har jag nu bestämt mig att bli bästis med kondomen, polers med p-piller och homie med pessaret. Vi blir The Gang (H)
Trots att jag är glad över att jag fortsätter vara barnlös ett tag till skulle det vara skönt att slippa jagas av det hemska mensmonstret, det förvandlar mig till ett ännu värre monster. Dagen började dåligt, ful i håret, misslyckades med att kleta på lite mascara på ögonfransarna, inga användbara kläder, spyframkallande väder och värst av allt, mens. Tycker faktiskt ni borde tycka synd om mig en mensdag som denna, när jag sitter här i mina smutsiga mjukis byxor ätandes choklad och med True Colors av Ane Brun på repeate. Visst är det synd om mig?
Men nu har jag inte tid att sitta här och gnälla. Nu måste jag ta min roll som kvinna på allvar och stoppa
upp en tampong i fittan, blod på vit matta är ingen hit.
Sen ska jag sitta här o vänta på att få fina sms och kommentarer som uppmuntrar mig.
Ni känner väl pressen? Finaste sms/kommentar vinner en Mens-Ebba-Kram! :D
Trots att jag är glad över att jag fortsätter vara barnlös ett tag till skulle det vara skönt att slippa jagas av det hemska mensmonstret, det förvandlar mig till ett ännu värre monster. Dagen började dåligt, ful i håret, misslyckades med att kleta på lite mascara på ögonfransarna, inga användbara kläder, spyframkallande väder och värst av allt, mens. Tycker faktiskt ni borde tycka synd om mig en mensdag som denna, när jag sitter här i mina smutsiga mjukis byxor ätandes choklad och med True Colors av Ane Brun på repeate. Visst är det synd om mig?
Men nu har jag inte tid att sitta här och gnälla. Nu måste jag ta min roll som kvinna på allvar och stoppa
upp en tampong i fittan, blod på vit matta är ingen hit.
Ni känner väl pressen? Finaste sms/kommentar vinner en Mens-Ebba-Kram! :D
Jag lever i en M lös värld
ABCDEFGHIJKLNOPQRSTUVWXYZÅÄÖ, Alla finns dom där, alla utom det där sablans M:et som skulle göra så mina mungipor pekade upp mot himlen istället för ner i golvet. Precis som med logiken har jag letat överallt, bakom Konrad, nej! Under Veronika, nej! Under tangentbordet, NEJ! Ingenstans hittar jag m:e, hur jag än försöker kommer det lysa med sin frånvaro. *Snyft
Jag kommer ihåg känslan när jag gick ut ur provsalen, efter 30 minuters kompleteringsprovs tid, jag log eftersom det kändes så himla bra. Vinden har vänt trodde jag, det efterlängtade MVG:et kommer vara mitt. Men icke sa nicke. Jag kan inte bestämma mig för vad som är värst, ovissheten, bara gå där och veta att man ligger på gränsen och att Martina och Ylva måste kolla igenom alla mina prov ännu än gång. Eller är det istället vetskapen av att jag inte uppnått mitt mål, att allt var förgäves, jag snubblade på mållinjen, diskvalificerad.
När Kim sedan oroligt frågar vad som har hänt och utbrister "Men VG är ju skit bra ju! Jag fick kämpa för att få G!" Börjar jag tänka efter vad jag egentligen har och att jag kanske borde vara mer tacksam över hur lätt jag faktiskt tycker att allt i skolan är. Men jag kan ändå inte släppa det, M:et skulle varit där!
deppglass, <3
Jag kommer ihåg känslan när jag gick ut ur provsalen, efter 30 minuters kompleteringsprovs tid, jag log eftersom det kändes så himla bra. Vinden har vänt trodde jag, det efterlängtade MVG:et kommer vara mitt. Men icke sa nicke. Jag kan inte bestämma mig för vad som är värst, ovissheten, bara gå där och veta att man ligger på gränsen och att Martina och Ylva måste kolla igenom alla mina prov ännu än gång. Eller är det istället vetskapen av att jag inte uppnått mitt mål, att allt var förgäves, jag snubblade på mållinjen, diskvalificerad.
När Kim sedan oroligt frågar vad som har hänt och utbrister "Men VG är ju skit bra ju! Jag fick kämpa för att få G!" Börjar jag tänka efter vad jag egentligen har och att jag kanske borde vara mer tacksam över hur lätt jag faktiskt tycker att allt i skolan är. Men jag kan ändå inte släppa det, M:et skulle varit där!
deppglass, <3
Ebba, ologikens moder
Varför är inte allt som det ska vara med mig? Blev det något fel där i spermie-ägg mötet så jag blev till den mest konstiga, ologiska varelsen som finns. En varelse som absolut hatar att hon alltid ska prata om logiken i allt, men det är tyvärr så att det är bara så långt mitt ordförråd räcker, till det logiska och det ologiska. Någonting positivt är det väl, jag är världsmästare på att trötta ut bloggläsare med mitt tjat om logik. Men va fan, det är mitt liv och min blogg, därför får jag tjata hur mycket jag vill. Så det så!
Jag borde vara lycklig, jag borde vara så glad så glad så jag inte vet vad jag ska ta vägen för att jag har så mycket lycka inom mig. Den logiska lyckan vart försvann du? Inte under bordet, inte under fåtöljen, hallå? Trots att jag är så fylld av känslor så känns det som att jag inte har några, men det kanske är så att mina känslor har kokat över i kastrullen och börjat avdunsta. Eller?
Vart finns det smarta jag när jag med flit försöker reta upp min allra bästa vän, bara för att hon ska bli arg och lämna mig så att jag blir ledsen. Eller när jag seriöst för en tanke till att bara springa iväg från skolan och bara skita i kvällen, inte för att såra dig utan för att såra mig själv. Jag säger att jag känner mig ensam men egentligen är det nog så att jag försöker göra mig mer ensam än vad jag egentligen är, för att plåga mig själv. Men varför i helvete vill jag ge mig mer av den känslan jag hatar mest av allt? Jag säger ju det, tjatig och ologisk är vad jag är.
som hårdkokt potatis,
Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös, inga ord kan komma ut från min mun. Samtidigt som jag njuter ryser jag av alla hemskheter dramaserien De halvt dolda visar. Jonas Gardell har åter bevisat att han är ett geni. Ni som inte har tagit er tid att sätta er framför tv:n och låta er uppfyllas av alla dessa människors tragiska berättelser, jag tycker synd om er! Klicka snabbt fram er till svt:s hemsida och kolla igenom alla fyra avsnitten, jag garanterar att ni kommer vara fast redan efter första!
När jag fick höra att Gardell hade sagt att den sista delen var den bästa trodde jag att han ljög, det gick inte att toppa de tre avsnitten som redan visats. Jag hade fel, han hade rätt. 1-0 till geniet, fan. När klockan slog tio och programmet var slut satt vi alla tre, mamma, Sara och jag, alldeles tysta i soffan. Jag tror aldrig jag har känt så mycket känslor förut, jag visste inte vad jag skulle göra, gråta, skrika eller slåss. Det är lite som de säger i filmen Chocolate, 'det plågar en njutningsfullt', för samtidigt som dramaserien var så otroligt hemsk så ryste jag till och njöt av berättelsen och Gardells skicklighet.
När jag sedan, några minuter senare, kunde börja tänka igenom hela serien och hur jag skulle kunna förklara den var "Som hårdkokt potatis" det första som ploppa upp. Fråga mig inte hur, men det beskriver faktiskt allting väldigt bra. Hänger ni med?
lycklig,
Mitt huvud är tomt och jag orkar inte skriva. Innehållet i magen är på väg upp. Är det mensspöket som håller på eller håller mina tarmar på att tryckas ihop för att sedan klämas ut genom naveln, eller är det helt enkelt så att en liten miniatyr Häll håller på att växa innuti mig? Troligtvis beror illamåendet på för mycket chokladätande kombinerat med filmtittning liggandes på mage när man är bajsnödig. Inte bra kombination.
Hade jag varit helt kry i magen hade jag istället skrivit om hur lycklig jag är just nu, trots Timmys varningar om att förållanden bara är skit. Jag bryr mig inte för just nu gör du mig till världens lyckligaste människa och jag kan inte sluta le. Ensamhet är en av de värsta känslorna som finns, men att vara tillsammans med någon är ett av det bästa.
Så nu ska jag sluta skriva, dricka ett glas vatten, kurra ihop mig i täcket och kika på det tredje avsnittet av De halvt dolda. Sen ska sängen min få besök. Lyx på den (:
Ikväll somnar jag med ett leende, på återseende!
Hade jag varit helt kry i magen hade jag istället skrivit om hur lycklig jag är just nu, trots Timmys varningar om att förållanden bara är skit. Jag bryr mig inte för just nu gör du mig till världens lyckligaste människa och jag kan inte sluta le. Ensamhet är en av de värsta känslorna som finns, men att vara tillsammans med någon är ett av det bästa.
Så nu ska jag sluta skriva, dricka ett glas vatten, kurra ihop mig i täcket och kika på det tredje avsnittet av De halvt dolda. Sen ska sängen min få besök. Lyx på den (:
Ikväll somnar jag med ett leende, på återseende!
Jag ska börja leva isolerad, bli nunna och kastrera mig
Kärlek, detta underbart, härliga, återkommande problemet med namnet kärlek. Varje dag gör saken, känslan, tillståndet eller vad jag nu ska kalla det, så att jag först får tusen fjärilar i magen för att sedan omvändas till en stor klump av ångest. Det gör mig så frustrerad att någonting som är fint kan vara så jävla smärtsamt.
Som vanligt är inte logiken mitt bästa vapen, eller i alla fall inte den sanna logiken. Nej istället använder jag mig av någon "Ebba-Special-Logik" som endast gäller hur människor ser på mig, hur logiskt är det att de tittar på mig på ett helt annorlunda sätt jämfört med alla andra? Visst är jag kanske väldigt speciellt, men jag är åtminstonde inte djävulen och folk borde inte se på mig med samma avsky som när de tänker på honom.
Om vi nu kombinerar de här två sakerna, kärlek och icke-logik, får vi en otroligt förrvirrande och känslosvängande liten flicka. Klockan halv tolv visste jag inte vad jag skulle ta vägen och fick panik över att jag åter igen skulle bli tvungen att såra någon, eftersom mina känslor inte fanns där längre. Men som alltid vänder vinden och klockan ett visste jag inte vad jag skulle ta vägen, eftersom du inte var närvarande och jag inte ville någonting hellre än att känna dina armar runt mig.
Inte är det logiskt inte, speciellt inte eftersom jag där i mellan hunnit funderat på fler kandidater till att få känslor för, med hoppet om att med den killen ska jag slippa känna så här, trots att det är något jag varje gång går igenom. När tankar som att kanske bli nunna, fly till nordpolen eller varför inte börja tända på gitarrer, kommer upp känner jag att det börjar gå för långt. Innerst inne vet jag att jag är en kär sextonåring som är rädd för att bli sårad, men min hjärna vill inte låta sig övertygas. Nån som känner igen sig?
Som vanligt är inte logiken mitt bästa vapen, eller i alla fall inte den sanna logiken. Nej istället använder jag mig av någon "Ebba-Special-Logik" som endast gäller hur människor ser på mig, hur logiskt är det att de tittar på mig på ett helt annorlunda sätt jämfört med alla andra? Visst är jag kanske väldigt speciellt, men jag är åtminstonde inte djävulen och folk borde inte se på mig med samma avsky som när de tänker på honom.
Om vi nu kombinerar de här två sakerna, kärlek och icke-logik, får vi en otroligt förrvirrande och känslosvängande liten flicka. Klockan halv tolv visste jag inte vad jag skulle ta vägen och fick panik över att jag åter igen skulle bli tvungen att såra någon, eftersom mina känslor inte fanns där längre. Men som alltid vänder vinden och klockan ett visste jag inte vad jag skulle ta vägen, eftersom du inte var närvarande och jag inte ville någonting hellre än att känna dina armar runt mig.
Inte är det logiskt inte, speciellt inte eftersom jag där i mellan hunnit funderat på fler kandidater till att få känslor för, med hoppet om att med den killen ska jag slippa känna så här, trots att det är något jag varje gång går igenom. När tankar som att kanske bli nunna, fly till nordpolen eller varför inte börja tända på gitarrer, kommer upp känner jag att det börjar gå för långt. Innerst inne vet jag att jag är en kär sextonåring som är rädd för att bli sårad, men min hjärna vill inte låta sig övertygas. Nån som känner igen sig?
vart tog ljuset vägen?
En låga som länge har varit på väg att slockna från ett ensamt vitt, eller egentligen svart, ljus Jag kan inte gråta, heller inte skrika, hela jag är bara en tomhet men ändå en kropp sprängfylld av tankar och känslor. Jag öppnar munnen men inga ord kommer, jag knäcker fingrarna men ändå kan inga meningar skrivas. Men stolt som jag är fortsätter jag ändå att le, det förbjudna, att visa mina innersta känslor, kommer aldrig existera. Inte i detta hus, inte innanför dessa fyra väggar, inte tillsammans med er. Mina mungipor sträcker sig uppåt, jag ler men själen är en flod och lågan är försvunnen.
My vings are broken, I can not fly and I can not swim. The water can not bare my body, into the cold and dark water I dissepear, and there is nothing you can do about it. Do not cry, cause there is nothing to cry about. Do not show them your weaknes, they wont understand you. Do not cry, do not scream, do not complain, just keep smile, it is the only thing to do.
Texten, på min otroligt vackra engelska, visar mina känslor. Precis så happig, dålig och värdelös texten är, precis så känner jag mig. Vad är jag för en dotter som bara ger upp hoppet sådär? Lågan, den lilla,lilla lågan var ju faktiskt på väg upp där ett tag, tillsammans höll vi vinden borta. Men stormen blev för stor, jag kunde inte hålla mig fast, jag föll, föll in i mörkret. Man överbord.
Det här är inte ett rop på hjälp, eller egentligen är det kanske det men det håller vi tyst om, det här är bara en förvirrad och ensam flicka i sina sämsta år. Inte alls lagom tjock och inte alls världens bästa Häll. Men ändå levande, tyvärr.
My vings are broken, I can not fly and I can not swim. The water can not bare my body, into the cold and dark water I dissepear, and there is nothing you can do about it. Do not cry, cause there is nothing to cry about. Do not show them your weaknes, they wont understand you. Do not cry, do not scream, do not complain, just keep smile, it is the only thing to do.
Texten, på min otroligt vackra engelska, visar mina känslor. Precis så happig, dålig och värdelös texten är, precis så känner jag mig. Vad är jag för en dotter som bara ger upp hoppet sådär? Lågan, den lilla,lilla lågan var ju faktiskt på väg upp där ett tag, tillsammans höll vi vinden borta. Men stormen blev för stor, jag kunde inte hålla mig fast, jag föll, föll in i mörkret. Man överbord.
Det här är inte ett rop på hjälp, eller egentligen är det kanske det men det håller vi tyst om, det här är bara en förvirrad och ensam flicka i sina sämsta år. Inte alls lagom tjock och inte alls världens bästa Häll. Men ändå levande, tyvärr.
en fin människa?
Det är konstigt det där egentligen, hur små saker kan påverka ens självförtroende så mycket. För egentligen är det inget speciellt som har hänt, och verkligen inte under förhållanden där bara sanningen sägs, men ändå så har det gjort så mycket. Den här helgen har inte bara varit helt underbart rolig, den har faktiskt ökat mitt självförtroende en del. Bäst av all kansk eär att jag äntligen vet vad jag vill, jag behöver inte tveka längre. Det är inte ett påhitt och jag behöver inte vara rädd, för jag är verkligen kär.
Jag har sagt flera gånger att jag glömt dig och inte har några känslor kvar, och jag har inte ljugit när jag har sagt det utan jag har talat sanning. Men när jag såg dig där på vägen och fick den där kramen kände jag att jag var tvungen att göra nått, inte för att jag har känslor kvar utan mer för att det som en gång va nått verkligen behövde få ett slut. Jag är väldigt förvånad att jag fick som jag ville och att något , äntligen (!), hände och jag måste säga att det faktiskt stärkt mig. Trots att inga känslor finns kvar , förutom att jag tycker att du är en grymt härlig person, så är jag väldigt glad att det faktiskt hände. Det behövde hända så att allt gammalt kunde försvinna och så jag kunde känna att jag var bra. Tack!
Ny dag och ny händelse, men måste ändå skriva lite om det som hände kände jag. Trots att det egentligen var helt idiotiskt och att jag inte kan annat än garva åt sms:en som jag fick på köpet, är jag glad att man ibland inte tänker så mycket och istället gör det som känns rätt för stunden. Visst förstår jag att det var ganska korkat, jag menar 6 års skillnad det är klart att det var dumt. Men det kändes bra just då, och jag tar med det bra och glömmer det dåliga. Always look on the bright side of life!
Den här helgen har, trots att många skulle dumförklara mig för vad jag gjort, stärkt mig mycket och många frågor har ploppat upp i mitt huvud. Jag kanske inte är så dålig ändå? Kanske kan även någon tycka om mig? Jag kanske inte är ett hopplöst fall? Kan någon tycka att jag är fin? Visserligen kan jag inte fullt svara positivt och ljust på frågorna. Men det är ju iaf en bit på väg.
Jag har sagt flera gånger att jag glömt dig och inte har några känslor kvar, och jag har inte ljugit när jag har sagt det utan jag har talat sanning. Men när jag såg dig där på vägen och fick den där kramen kände jag att jag var tvungen att göra nått, inte för att jag har känslor kvar utan mer för att det som en gång va nått verkligen behövde få ett slut. Jag är väldigt förvånad att jag fick som jag ville och att något , äntligen (!), hände och jag måste säga att det faktiskt stärkt mig. Trots att inga känslor finns kvar , förutom att jag tycker att du är en grymt härlig person, så är jag väldigt glad att det faktiskt hände. Det behövde hända så att allt gammalt kunde försvinna och så jag kunde känna att jag var bra. Tack!
Ny dag och ny händelse, men måste ändå skriva lite om det som hände kände jag. Trots att det egentligen var helt idiotiskt och att jag inte kan annat än garva åt sms:en som jag fick på köpet, är jag glad att man ibland inte tänker så mycket och istället gör det som känns rätt för stunden. Visst förstår jag att det var ganska korkat, jag menar 6 års skillnad det är klart att det var dumt. Men det kändes bra just då, och jag tar med det bra och glömmer det dåliga. Always look on the bright side of life!
Den här helgen har, trots att många skulle dumförklara mig för vad jag gjort, stärkt mig mycket och många frågor har ploppat upp i mitt huvud. Jag kanske inte är så dålig ändå? Kanske kan även någon tycka om mig? Jag kanske inte är ett hopplöst fall? Kan någon tycka att jag är fin? Visserligen kan jag inte fullt svara positivt och ljust på frågorna. Men det är ju iaf en bit på väg.
sånt där tråkigt inlägg som egentligen inte behöver läsas ;p
Yeah, min underbara vän Emilia, som hjälpte mig fixa den här bloggen har återigen varit en ängel. Kändes ganska tråkigt med en helt grå bakgrund så när vi vaknat och käkat frukost hemma hos Veronika, efter en underbar Knutkväll, hjälpte sötkorven mig att pimpa my blogg :D Visst blev det snyggo?
Förövrigt kan jag berätta att den röda blomman ni ser i bakgrunden är ritad av just proffs bloggdesignern, hon har många strängar på sin lyra alltså! Vilken tur att jag har en sån duktig vän, annars skulle ni läsare inte kunna ta del av mina tankar och fundering, och det vore ju för hemskt alltså. Eller hur?
Klockan sju blir det åka på spinning med syster, ett underbart avslut på en underbar helg. Återkommer ikväll med ett mer Ebba-typ-inlägg :p Så nu ska jag låta er vara ifred och sitta och beundra min nya underbara blogg. Jag vet att ni inte kan motstå den! ;)
puss på de,
Förövrigt kan jag berätta att den röda blomman ni ser i bakgrunden är ritad av just proffs bloggdesignern, hon har många strängar på sin lyra alltså! Vilken tur att jag har en sån duktig vän, annars skulle ni läsare inte kunna ta del av mina tankar och fundering, och det vore ju för hemskt alltså. Eller hur?
Klockan sju blir det åka på spinning med syster, ett underbart avslut på en underbar helg. Återkommer ikväll med ett mer Ebba-typ-inlägg :p Så nu ska jag låta er vara ifred och sitta och beundra min nya underbara blogg. Jag vet att ni inte kan motstå den! ;)
puss på de,
Vänskap,
Att bli dåligt behandlad av en kompis är hemskt. Att bli det av två, samma dag, är ännu värre. Det bara skriker inom mig, så ledsen och arg är jag, jag är så besviken på både mig själv, som uppenbarligen är en dålig kompis, och på er två, som jag litat och tyckt så mycket om, men som sviker mig. Visst det är inga stora grejjer ni har gjort, men små grejjer kan också vara jobbiga. Och för mig var det faktiskt stort, det sårade mig.
Det positiva får jag väl säga att ni valde en bra vän framför mig, som jag verkligen förstår att ni tycker bättre om, men endå. Kunde du inte väntat 1 minut med att skriva det där sms:et? Eller var det nödvändigt att skicka det just då, när jag satt bredvid dig och försökte göra dig glad. En minut, det är faktiskt inte så lång tid. Och med tanke på vad som stod i sms:et så tror jag att det hade kunnat vänta. Var det värt det? Att såra mig, trots att du kanske egentligen inte tycker om mig, var det det?
Blir bara så frustrerad så till sist vill jag bara säga till er som pallrat er hit för att läsa detta sorgliga inlägg, ta hand om era vänner. Utan dom är i alla fall jag bara en vilsen själv utan nån chans till överlevnad. Visst ibland är det oundvikligt att såra någon, men tänk efter först, hur hade du reagerat? Make peace, not war. Ok? :)
the survivor
Jag är inte världens lyckligaste människa, heller inte den lyckligaste kvinnan. Jag är inte gladast i Europa och heller inte i Norden. Den finns många som mår bättreän mig i Sverige, Uppland och Uppsala. Men jag ser i alla fall en liten strima ljus. Fortfarande minimal, endast några millimeter tjock, så det nästan är så att man bara kan se den om man tittar riktigt, riktigt noga. Men jag ser den iaf!
Att låta djävularna vinna, det vore inte rätt. Jag är inte starkare än dom, i alla fall inte själv, men med hjälp går det faktiskt att fösa bort dom, och få dom att försvinna bort en liten bit. Jag är glad att jag vågade ringa och att du svarade, att ha legat på havets botten med tomma ögon det var inte menat att det skulle hända, du skulle rädda mig. Du fick mig att överleva. Min bästa vän, min syster, min mamma, min mormor, min korv. Kärt barn har många namn. Veronika jag älskar dig! (: <3
Mina känslor hoppar och därför blir även innehållet i mina inlägg väldigt varierande. Men det är inget jag kan göra något åt, det är bara så det är, vare sig ni vill det eller inte. Livet är en berg-och-dal bana, man kan inte bara åka på topparna, även dalarna måste besökas!
Att låta djävularna vinna, det vore inte rätt. Jag är inte starkare än dom, i alla fall inte själv, men med hjälp går det faktiskt att fösa bort dom, och få dom att försvinna bort en liten bit. Jag är glad att jag vågade ringa och att du svarade, att ha legat på havets botten med tomma ögon det var inte menat att det skulle hända, du skulle rädda mig. Du fick mig att överleva. Min bästa vän, min syster, min mamma, min mormor, min korv. Kärt barn har många namn. Veronika jag älskar dig! (: <3
Mina känslor hoppar och därför blir även innehållet i mina inlägg väldigt varierande. Men det är inget jag kan göra något åt, det är bara så det är, vare sig ni vill det eller inte. Livet är en berg-och-dal bana, man kan inte bara åka på topparna, även dalarna måste besökas!
mörker, mörker, mörker så långt ögat kan nå
Jag börjar tro att jag aldrig kommer få leva ett ångestfritt liv igen. Det enda mitt liv går ut på är i princip att ha ångest, ta mig ur den på ett eller annat sätt, tills det går riktigt åt helvete. Varför ska man då fortsätta? Många gånger, speciellt på senaste tiden, har jag verkligen sett ljuset i slutet av tunneln men jag börjar tro att det var en synvilla, jag tror inte längre det finns ett slut. Jag lever i en evig, ångestfylld tunnel. Vem fan vill leva så?
Många ljus har slocknat, bara den här veckan, och jag vet innerst inne att jag bara är inne i en svacka och att om några dagar, eller veckor, kommer det bli mycket bättre. Men hur klok man än egentligen är så känns allting bara meningslöst. Jag har börjat tappa tron på att mina kompisar verkligen tycker om mig, eller är de bara för rädda att göra mig ledsen att dom inte vågar säga åt mig att bara hålla käften och gå min väg, försvinna ur deras liv, sluta existestera.
Hoppet om att kärlek kommer vara fint för mig har försvunnit. Jag är avundsjuk på de som har pojkvän, men även på de som inte har, jag tror inte att jag kan bli älskad. Hur jag än tittar mig omkring finner jag inga möjligheter, inga vägar att gå. Jag vill bara ge upp, för varför försöka när man inte ens får en blick tillbaka? Om man gillar nån, om du nu talar sanning, varför kan du inte åtminstonde kolla på mig? Är det för mycket begärt?
Ingenting känns faktiskt längre värt att leva för, varför ska jag då fortsätta? Och jag skiter fullständigt i om det "kommer bli bättre sen" jag vill ha det bra nu. När är sen? Ska jag leva i ett helvete enda tills jag är 85 och, HURRA, jag får leva lycklig i två år. Nej tack!
Jag går in i mörkret, famlar, kommer jag kunna hitta en strimma av ljus eller blir jag uppslukad av mörkret, vem vet? Ångest, livet består av ren jävla ångest, fy fan!
som en svala som flyger
Varför ska livet vara så komplicerat? Varför kan jag aldrig bestämma mig? Varför envisas jag med att ställa omöjliga frågor som jag vet att jag inte kommer kunna få svar på?
Mina känslor är inte med mig, eller det är väl just det dom är. Men dom är så förvirrande att jag ibland önskar att jag var en sten. En stor, mörk, mossig gammal sten utan några känslor, framför allt utan jobbiga och förvirrande känslor. Och när jag själv inte vet jag vad jag känner, tycker och vill, hur ska då mina känslooffer veta det? De som min kropp och mina känslor ena stunden skriker att de vill ha och älska för all evighet, för att nästa stund inte förstå hur jag överhuvudtaget har kunnat känna så. Vart finns logiken?
I min förrvirring försöker mina kära och älskade kompisar, ni får absolut inte ta illa upp av de jag skriver, hjälpa mig genom att säga att jag måste våga försöka visa mina känslor och bli tillsammans med personen, trots att jag ganska ofta upprepat frasen "Jag vill inte ha en pojkvänn". De menar på att för att jag ska kunna veta vad jag vill måste jag våga försöka, och till viss del vet jag att de har rätt eftersom att jag själv räknat ut att om jag inte blir tillsammans med personen ifråga kommer jag ångra det, men vad händer om jag väljer att döpa mig till någons flickvänn?
Jag är så förbannat rädd för att jag själv ska bli sårad, eller värst av allt, att jag ska såra honom. För hur den än är så tycker jag så otroligt mycket om han så jag vet faktiskt inte om jag vågar bli tillsammans med honom. Det konstiga är att när han berättade om samma rädsla för mig, sa jag att man måste våga försöka, för om man inte försöker kommer man ju aldrig få uppleva det där fina,underbara. Ändå sitter jag här i mitt stora rum med röda vägger med en stor klump i magen. Hallå logik, nu försvann du igen?
Tänk om inte kärlek skulle finnas, vad lätt livet skulle vara då. Fast å andra sidan, tänk hur värdelöst och trist livet skulle vara. Tänk att inte kunna känna hur hjärtat dunkar lite extra och lite hårdare när man ser han komma gående i korridoren, en halvtimme försenad, på måndagsmorgonen och tänk att inte kunna känna hur värmen efter den första kramen sitter kvar i kroppen och följer med än hem och vägrar att släppa taget. Inners inne vet jag vad jag vill, jag måste bara låta kärlek vinna över mina försvars-känslo-attackacker. Nån som vill hjälpa till?
en olycka kommer sällan ensam
När skriken nådde mina öron förstod jag ingenting. Varför skriker hon? Självklart började jag fantisera upp det värsta scenariot som finns. Att jag kommer ner där för trappan och ser mamma ligga blodig på golvet medan pappa, eller någon hemsk seriemördare med basebollträ, står o sparkar och slår henne. Först trodde jag det var inbillning men när skriken fortsatte gick jag med darrande ben ner för trappan. När jag kollar in i Martins rum och ser mamma ligga där alldeles ensam på sängen förstår jag ingenting.
Men när jag sedan tittar efter och ser hennes plågade ansiktsuttryck kommer rädslan tillbaka. Med orolig röst ställer jag frågan "Vad är det som har hänt?". Hon har ont, hon har så ont i buken, där hon opererades i våras, så hon bara skriker. Efter ett kort samtal till sjukvårds rådgivning springer jag upp för trappan och väcker en förvirrad pappa, som lugnt har legat och sovit hela tiden. När bilen rullar iväg mot Östhammars akutmottagning, efter att jag nästan bärandes fått ut mamma i bilen, kommer tårarna. Chocken och rädslan hjälps åt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det är i sådana stunder man är glad att man har en vän sen fjorton år tillbaka som man vet att man kan ringa till när som helst. Jag behövde inte säga någonting, jag satt bara där och grät men hon fanns där för mig, utan att ställa jobbiga frågor, hon bara var. Självklart började jag även här fantisera upp att de skulle vara med om en bilolycka på vägen till sjukhuset och att jag blev föräldralös, som om att det som redan var inte var nog jobbigt som det var?
"Som om att vi inte har varit med om saker så det räcker?" jag kan inte annat än att hålla med min syster till 100%, jag är trött på allt vad sjukhus heter. Men jag kan väl inte göra annat än att ta hissen upp och hälsa på mamma imorgon. Visserligen är det inget jag tvekar över att göra eftersom, jag älskar dig mamma!
Men när jag sedan tittar efter och ser hennes plågade ansiktsuttryck kommer rädslan tillbaka. Med orolig röst ställer jag frågan "Vad är det som har hänt?". Hon har ont, hon har så ont i buken, där hon opererades i våras, så hon bara skriker. Efter ett kort samtal till sjukvårds rådgivning springer jag upp för trappan och väcker en förvirrad pappa, som lugnt har legat och sovit hela tiden. När bilen rullar iväg mot Östhammars akutmottagning, efter att jag nästan bärandes fått ut mamma i bilen, kommer tårarna. Chocken och rädslan hjälps åt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det är i sådana stunder man är glad att man har en vän sen fjorton år tillbaka som man vet att man kan ringa till när som helst. Jag behövde inte säga någonting, jag satt bara där och grät men hon fanns där för mig, utan att ställa jobbiga frågor, hon bara var. Självklart började jag även här fantisera upp att de skulle vara med om en bilolycka på vägen till sjukhuset och att jag blev föräldralös, som om att det som redan var inte var nog jobbigt som det var?
"Som om att vi inte har varit med om saker så det räcker?" jag kan inte annat än att hålla med min syster till 100%, jag är trött på allt vad sjukhus heter. Men jag kan väl inte göra annat än att ta hissen upp och hälsa på mamma imorgon. Visserligen är det inget jag tvekar över att göra eftersom, jag älskar dig mamma!
Jag har inte tid, yeah right!
Ibland önskar jag att ett dygn bestod av 30 timmar istället för 24. Eller att en timme var 100 minuter och inte bara futtiga 60. Man tror att man får mer tid om siffran i våra räkneanordningar höjs men så är det ju faktiskt inte. Vi kommer alltid ha lika mycket tid, tiden försvinner inte eftersom den alltid förnyas. Det är bara våra dumma mänskliga hjärnor som tror så. Naturligtvis har vi bara en vis tid på oss att leva just vår liv och då gäller det att använda den tiden väl.
Det är efter sådana dagar som denna dessa tankar dyker upp i mitt huvud. När vänner som varit bortglömde ett tag kommer tillbaka inser man igen varför man faktiskt tillbringade så mycket tid med varandra det där tre åren i högstadiet. Det var inte för intet som vi varje dag satt i matsalen och frågade om vi var kladdiga runt munnen. Det fanns en anledning till varför de var just er jag spenderade min skolavslutning med. Den enkla anledningen är att vi tillsammans passar grymt bra och att ni gör min tillvaro så mycket roligare. Varför utnyttjar vi inte att vi har fått den gåvan att ha roligt
tillsammans bättre?
"Jag har så lite tid"
Jag har precis lika mycket tid som alla andra. Det gäller bara att prioritera och använda sin tid rätt. För det är endast en själv som bestämmer hur man själv vill nyttja sin tid. Varför nyttja den tiden på att sitta vid datorn och beklaga sig över att man aldrig träffas när det tar tio minuter att verkligen göra det. Sitt inte bara och beklaga er, gör någonting åt saken istället!
" De som säger sig inte ha tid är per definition redan döda, ty tid är livet", några smarta ord av en person jag inte vet namnet på, men som jag upprepar när jag kommer med sådana dumma idéer som att jag inte har tid. Jag vet inte hur det är med er, men jag lever i alla fall och jag har massor med tid jag tänker utnyttja. Swim with me, please!
Det är efter sådana dagar som denna dessa tankar dyker upp i mitt huvud. När vänner som varit bortglömde ett tag kommer tillbaka inser man igen varför man faktiskt tillbringade så mycket tid med varandra det där tre åren i högstadiet. Det var inte för intet som vi varje dag satt i matsalen och frågade om vi var kladdiga runt munnen. Det fanns en anledning till varför de var just er jag spenderade min skolavslutning med. Den enkla anledningen är att vi tillsammans passar grymt bra och att ni gör min tillvaro så mycket roligare. Varför utnyttjar vi inte att vi har fått den gåvan att ha roligt
tillsammans bättre?
Jag har precis lika mycket tid som alla andra. Det gäller bara att prioritera och använda sin tid rätt. För det är endast en själv som bestämmer hur man själv vill nyttja sin tid. Varför nyttja den tiden på att sitta vid datorn och beklaga sig över att man aldrig träffas när det tar tio minuter att verkligen göra det. Sitt inte bara och beklaga er, gör någonting åt saken istället!
" De som säger sig inte ha tid är per definition redan döda, ty tid är livet", några smarta ord av en person jag inte vet namnet på, men som jag upprepar när jag kommer med sådana dumma idéer som att jag inte har tid. Jag vet inte hur det är med er, men jag lever i alla fall och jag har massor med tid jag tänker utnyttja. Swim with me, please!
I'm not a girl, not yet a woman
Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, mitt huvud snurrar för mitt behov av en varm och skön säng, men jag hade så himla många bra o viktiga tankar jag skulle skriva ner här så jag ger det ett försök i alla fall. Mitt tålamod började tryta när det inte funka att lägga upp ett youtube-klipp här på bloggen. Nån som vill hjälpa en o teknisk liten själ? Det blir inte bättre av att syster sitter på andra sidan bordet och lyckas redan på första försöket. Det kanske är så ändå, jag och datorer är inte ment to be.
Under hösten som gått valde jag och mina kära vänner att bli skol-vegetarianer. Det vill säga att vi lämnade in en lapp, fullt påskriven av våra föräldrar, om att vi hädanefter endast kommer äta av den vegetariska maten. Det är ett beslut jag verkligen inte ångrar och jag sa redan från början att jag troligen kommer få för mig att bli vegetarian på heltid. Självklart var min magkänsla rätt då jag betsämt mig för att kliva in i 2009 som en icke köttätande människa. Visserligen kommer jag fortfarande äta kyckling och fisk, förutom Torsk och annan rödlistad fisk.
Problemet som min kära moder tror kommer infinna sig är att jag kommer börja gå ner i vikt igen och återfå min ätstörning. Självklart förstår jag hennes överbeskyddande mammainstinkt och kan helt ärligt säga att jag troligen skulle känt det samma om min dotter hade haft en ätstörning, eftersom att man blir så opålitlig när man är inne i det hela. Men självklart blir min reaktion grinig och irriterad. Visst jag är inte vuxen än, men jag är heller inte en bebis som behöver matas. Jag tror att man måste ge folk förtroende och visa att man tror att dom kommer klara saker, istället för att se allting negativt och tro att allt kommer gå åt helvete.
Kunde hon inte vara glad åt att jag kanske nu kommer vidga mina vyer och pröva nya smaker, istället för att fälla kommentaren "Du har ju inte tyckt om bönor förut, men nu kommer du ju tvingas äta både det och linser" Snälla, av fyra månaders vegetariskkost i skolmatsalen kan jag garantera att det ett flertal gånger har serverats både linser och böner. Jag har smakat med god aptit!
Visserligen får jag väl kanske gå med på regelbunden vägning på vågen nere i källaren för att lugna min mammas oroande mage. Men jag ångrar i alla fall inte mitt beslut för numera kan jag faktiskt inte se på kött utan att bli äcklad, hur kan tankar förändras så snabbt? Efter första måltiden, som istället för köttfärslimpa bestod av schnitzel med ostfyllning, har jag blivit mer och mer övertygad. Jag dissar kött, and I like it! :)
Under hösten som gått valde jag och mina kära vänner att bli skol-vegetarianer. Det vill säga att vi lämnade in en lapp, fullt påskriven av våra föräldrar, om att vi hädanefter endast kommer äta av den vegetariska maten. Det är ett beslut jag verkligen inte ångrar och jag sa redan från början att jag troligen kommer få för mig att bli vegetarian på heltid. Självklart var min magkänsla rätt då jag betsämt mig för att kliva in i 2009 som en icke köttätande människa. Visserligen kommer jag fortfarande äta kyckling och fisk, förutom Torsk och annan rödlistad fisk.
Problemet som min kära moder tror kommer infinna sig är att jag kommer börja gå ner i vikt igen och återfå min ätstörning. Självklart förstår jag hennes överbeskyddande mammainstinkt och kan helt ärligt säga att jag troligen skulle känt det samma om min dotter hade haft en ätstörning, eftersom att man blir så opålitlig när man är inne i det hela. Men självklart blir min reaktion grinig och irriterad. Visst jag är inte vuxen än, men jag är heller inte en bebis som behöver matas. Jag tror att man måste ge folk förtroende och visa att man tror att dom kommer klara saker, istället för att se allting negativt och tro att allt kommer gå åt helvete.
Kunde hon inte vara glad åt att jag kanske nu kommer vidga mina vyer och pröva nya smaker, istället för att fälla kommentaren "Du har ju inte tyckt om bönor förut, men nu kommer du ju tvingas äta både det och linser" Snälla, av fyra månaders vegetariskkost i skolmatsalen kan jag garantera att det ett flertal gånger har serverats både linser och böner. Jag har smakat med god aptit!
Visserligen får jag väl kanske gå med på regelbunden vägning på vågen nere i källaren för att lugna min mammas oroande mage. Men jag ångrar i alla fall inte mitt beslut för numera kan jag faktiskt inte se på kött utan att bli äcklad, hur kan tankar förändras så snabbt? Efter första måltiden, som istället för köttfärslimpa bestod av schnitzel med ostfyllning, har jag blivit mer och mer övertygad. Jag dissar kött, and I like it! :)
the one and only familjen Häll
En splittrad familj vill ingen leva i, men ändå drog jag det kortaste strået och det var den här familjen jag fick. Jag vet inte hur många gånger jag bara har velat rymma iväg och byta familj, gå in på ICA gå fram till "ny-familj-hyllan" och välja den bästa som finns. Men det är inte så lätt, och det kanske är tur. För trots att vi är familjen Tras så har jag idag fått uppleva två saker som jag inte kan minnas vi någonsin i min familj gjort. Känslan är underbar!
1. Det här är kanske egentligen inte en sak jag borde bli glad över, men det är ändå enligt mig ett framsteg. Vi hade ett familjebråk, eller en konstruktiv diskussion som man också kan kalla det. Vi satt vid köksbordet, mamma, pappa, syster och jag, och för ovanlighetens skull så pratade vi med varandra. Vi berättade vad vi kände, trots att åsikterna var helt delade och minerna var allt annat än glada var det ändå något bra. Vi gick inte in i oss själva och var arga, vi var arga tillsammans. Och enligt mig är alternativ två bra mycket bättre än det första.
2. Hur det än är så betyder mina tre syskon så oerhört mycket för mig, och de kommer de alltid att göra. Jag har nog aldrig riktigt fattat hur mycket dom betyder för mig, och hur mycket jag faktiskt betyder för dom, fören under hösten som gått. Vi har nog aldrig varit bra på att visa att vi tycker om varandra och därför har kramar överhuvudtaget inte existerat bland oss.
Men när min bror stod där i dörröppningen, sista dagen innan han åker till USA för att vara där i tre månader, kände jag hur mycket jag kommer sakna han, trots att vi inte umgås så mycket. Det låter kanske konstigt, men jag var tvungen att ta mod till mig för att gå fram och ge han en kram. Det var nog en av mina underbaraste kramar någonsin! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin har kramat honom och det gör verkligen ont i mig när jag tänker på det. Varför visar jag inte oftare vad folk betyder för mig? Bara tanken av att mina syskon inte skulle vara där gör mig gråtfärdig.
Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna, kanske finns det även hopp för oss? Vi kanske inte är helt känslokalla ändå, vi kanske går att limma ihop, bara vi hittar tillräckligt starkt klister. Jag vet i alla fall att jag tänker fortsätta kämpa med att hålla oss kvar över ytan, här ska fan i mej inte drunknas. För sanningen är att jag älskar mina syskon, och det kommer jag alltid göra. No matter what!
1. Det här är kanske egentligen inte en sak jag borde bli glad över, men det är ändå enligt mig ett framsteg. Vi hade ett familjebråk, eller en konstruktiv diskussion som man också kan kalla det. Vi satt vid köksbordet, mamma, pappa, syster och jag, och för ovanlighetens skull så pratade vi med varandra. Vi berättade vad vi kände, trots att åsikterna var helt delade och minerna var allt annat än glada var det ändå något bra. Vi gick inte in i oss själva och var arga, vi var arga tillsammans. Och enligt mig är alternativ två bra mycket bättre än det första.
2. Hur det än är så betyder mina tre syskon så oerhört mycket för mig, och de kommer de alltid att göra. Jag har nog aldrig riktigt fattat hur mycket dom betyder för mig, och hur mycket jag faktiskt betyder för dom, fören under hösten som gått. Vi har nog aldrig varit bra på att visa att vi tycker om varandra och därför har kramar överhuvudtaget inte existerat bland oss.
Men när min bror stod där i dörröppningen, sista dagen innan han åker till USA för att vara där i tre månader, kände jag hur mycket jag kommer sakna han, trots att vi inte umgås så mycket. Det låter kanske konstigt, men jag var tvungen att ta mod till mig för att gå fram och ge han en kram. Det var nog en av mina underbaraste kramar någonsin! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin har kramat honom och det gör verkligen ont i mig när jag tänker på det. Varför visar jag inte oftare vad folk betyder för mig? Bara tanken av att mina syskon inte skulle vara där gör mig gråtfärdig.
Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna, kanske finns det även hopp för oss? Vi kanske inte är helt känslokalla ändå, vi kanske går att limma ihop, bara vi hittar tillräckligt starkt klister. Jag vet i alla fall att jag tänker fortsätta kämpa med att hålla oss kvar över ytan, här ska fan i mej inte drunknas. För sanningen är att jag älskar mina syskon, och det kommer jag alltid göra. No matter what!
det finaste
Idag fick jag uppleva någonting som värmer mitt hjärta oerhört mycket. Det finns många olika saker man kan ge till nån som verkligen kan värma ens hjärta. Bästa-kompis halsbandet Veronika gav mig i julklapp är ett sånt, eller förra årets julklapp Dunderklumpen, för att hjälpa mig överleva. Men det finaste som en människa kan ge, i alla fall till mig, är sitt förtroende. Orden "du är den enda jag har berätta det här för" värmer så otroligt mycket, eftersom det är ett så enormt stort bevis på hur bra man faktiskt är. En person som betyder så otroligt mycket för mig litar på mig och känner tillit till mig. Jag kan inte sluta le!
Efter gårdagens nergång behövde jag verkligen den här dagen. En dag som har varit fylld med skratt, härliga samtal, underbara människor och alldeles för stora shoppingkassar! Idag somnar jag inte dyster och gråtandes, idag somnar jag med ett leende på läpparna!
Hoppas er dag har varit lika härlig som min, god natt! :)
Efter gårdagens nergång behövde jag verkligen den här dagen. En dag som har varit fylld med skratt, härliga samtal, underbara människor och alldeles för stora shoppingkassar! Idag somnar jag inte dyster och gråtandes, idag somnar jag med ett leende på läpparna!
Hoppas er dag har varit lika härlig som min, god natt! :)
jag är en ängel
Jag är inte som alla andra. Om man nu överhuvudtaget kan vara det, för alla är vi ju olika, men eftersom det är "så man säger" så säger jag också så, ni förstår i alla fall vad jag menar. I de flesta fall som jag har hört så blir folk avskräckta till att göra saker om det läser en bok om det, ser en film eller hör någon berätta om sina egna erfarenheter. Jag tänker på folk som har varit prostituerade, skärt sig, haft anorexi eller varit drogberoende. Men för mig är det tvärtom, det triggar snarare igång mig till att själv testa, hur farligt kan det egentligen vara?
Det var efter att jag läste Ego girl, Carolina Gynnings självbiografi där hon bland annat beskriver när hon hade bulimi, som jag fick återfall på min ätstörning och använde hennes ord som inspiration till mina egna handlingar. Det var inte så att hon förespråkade sjukdomen, helt tvärtom berättade hon om allt det hemska som kom utav den. Men endå fick jag en kick och behövde pröva.
Det är därför jag länge har tvekat över att läsa Vingklippt ängel, en självbiografi om Berny Pålssons tid på olika behandlingshem, jag var otroligt rädd att det skulle göra mig ännu sjukare och få mig att må sämre än jag redan mår. Men efter flera års tänkande bestämde jag mig endå för att pröva och se vad som händer.
"Jag försökte tafatt skära upp ena handleden, och trots att jag inte vågade trycka tillräckligt hårt för att lyckas smög sig små droppar av blod fram. Alldeles som röda sammetstårar. Så vackra! Det var vid det tillfället det började. Det var då jag upptäckte den fysiska smärtans befrielse och blodets skönhet. Detta är en besatthet som genomsyrat mitt innersta under hela tonårstiden."
Redan här känner jag mig träffad, är det möjligt att man kan känna så lika? Jag fortsätter läsa..
"Jag och rakbladen, som jag samlar på, har en intensiv relation. Men oftast skär jag mig inte för att dö, utan för att överleva. Skärandet är mitt sätt att hantera alla starka känslor som överväldigar mig och som jag inte annars vet hur jag ska hantera. Självmisshandeln hjälper mig att hålla tillbaka obehagliga minnen och minska tomhetskänslan, men det är också ett sätt att straffa mig själv."
Redan efter första kapitlet var jag fast. Jag fullkomligt slukade boken, jag kunde inte sluta läsa. Samtididigt som jag njöt över hur bra boken var så rös jag över alla hemskheter hon berättar om. Jag kände mig träffad över allt hon beskrev, och trots rädslan om att få inspiration kunde jag inte lägga boken åt sidan. Jag var tvungen att få reda på slutet!
Ni som läst boken förstår förhoppningsvis vad jag menar, ni som inte gör det, läs den igen! Ni som inte redan läs den, ta er tid och slukas av hennes hemska berättelse. Jag vet att oavsett hur mycket den inspirerat mig är det en underbar bok som jag för allt i världen inte ångrar att jag läst! Håller ni med?
Det var efter att jag läste Ego girl, Carolina Gynnings självbiografi där hon bland annat beskriver när hon hade bulimi, som jag fick återfall på min ätstörning och använde hennes ord som inspiration till mina egna handlingar. Det var inte så att hon förespråkade sjukdomen, helt tvärtom berättade hon om allt det hemska som kom utav den. Men endå fick jag en kick och behövde pröva.
Det är därför jag länge har tvekat över att läsa Vingklippt ängel, en självbiografi om Berny Pålssons tid på olika behandlingshem, jag var otroligt rädd att det skulle göra mig ännu sjukare och få mig att må sämre än jag redan mår. Men efter flera års tänkande bestämde jag mig endå för att pröva och se vad som händer.
"Jag försökte tafatt skära upp ena handleden, och trots att jag inte vågade trycka tillräckligt hårt för att lyckas smög sig små droppar av blod fram. Alldeles som röda sammetstårar. Så vackra! Det var vid det tillfället det började. Det var då jag upptäckte den fysiska smärtans befrielse och blodets skönhet. Detta är en besatthet som genomsyrat mitt innersta under hela tonårstiden."
Redan här känner jag mig träffad, är det möjligt att man kan känna så lika? Jag fortsätter läsa..
"Jag och rakbladen, som jag samlar på, har en intensiv relation. Men oftast skär jag mig inte för att dö, utan för att överleva. Skärandet är mitt sätt att hantera alla starka känslor som överväldigar mig och som jag inte annars vet hur jag ska hantera. Självmisshandeln hjälper mig att hålla tillbaka obehagliga minnen och minska tomhetskänslan, men det är också ett sätt att straffa mig själv."
Redan efter första kapitlet var jag fast. Jag fullkomligt slukade boken, jag kunde inte sluta läsa. Samtididigt som jag njöt över hur bra boken var så rös jag över alla hemskheter hon berättar om. Jag kände mig träffad över allt hon beskrev, och trots rädslan om att få inspiration kunde jag inte lägga boken åt sidan. Jag var tvungen att få reda på slutet!
Ni som läst boken förstår förhoppningsvis vad jag menar, ni som inte gör det, läs den igen! Ni som inte redan läs den, ta er tid och slukas av hennes hemska berättelse. Jag vet att oavsett hur mycket den inspirerat mig är det en underbar bok som jag för allt i världen inte ångrar att jag läst! Håller ni med?
Back in business!
Som ni troligen har märkt, och förhoppningsvis saknat, har inte antalet inlägg ökat här under veckan som gått. Anledningen är att jag har spenderat dagarna i en liten fjällstuga i Tänndalen utan internet och därför ingen möjlighet till bloggskrivande. Varje dag har jag haft massor av tankar i huvudet som jag velat skriva ner, men eftersom blogginlägg enligt mig är en färskvara, där du ska skriva ner de tankar du har just för stunden, kommer ni inte få ta del av föregående veckans funderingar och konstiga känslor. Istället får jag ligga i som sjutton och försöka skriva ikapp mig själv. I will do my best!
Naturligtvis kan jag inte låta bli att skriva några rader om veckan som gått endå, förlåt mig, men jag lovar att det blir i kortaste laget och inga onödiga detaljer om att jag till frukost i tisdags åt två tekakor med Milda margarin och Herrgårdsost. Oj då (a). I alla fall har inte veckan bara bestått av skidåkning och TP-kväller. Nej vi har bland annat även hunnit med att fira in det nya året, välkommen 2009, kollat på massa film, pratat i telefon med våra kära, saknade vänner och lekt modeller med underställen. Gud så sexigt!
Måste säga att vi hade turen på vår sida då den lift vi använde mest vaktades av en riktig snygging, som fick vara vårat ögongodis för veckan. Modiga som vi är gick vi fram och sa som det var, "Hej vi tycker du är skitsnygg, kan vi få ta ett kort på dig?". Så nu har jag två snyggingkort i min kamera och vi berikades med världens leende varje gång vi skulle fånga liften. Kan det bli bättre?
puss på veckan, och hoppas jag är välkommen tillbaka?!
Naturligtvis kan jag inte låta bli att skriva några rader om veckan som gått endå, förlåt mig, men jag lovar att det blir i kortaste laget och inga onödiga detaljer om att jag till frukost i tisdags åt två tekakor med Milda margarin och Herrgårdsost. Oj då (a). I alla fall har inte veckan bara bestått av skidåkning och TP-kväller. Nej vi har bland annat även hunnit med att fira in det nya året, välkommen 2009, kollat på massa film, pratat i telefon med våra kära, saknade vänner och lekt modeller med underställen. Gud så sexigt!
Måste säga att vi hade turen på vår sida då den lift vi använde mest vaktades av en riktig snygging, som fick vara vårat ögongodis för veckan. Modiga som vi är gick vi fram och sa som det var, "Hej vi tycker du är skitsnygg, kan vi få ta ett kort på dig?". Så nu har jag två snyggingkort i min kamera och vi berikades med världens leende varje gång vi skulle fånga liften. Kan det bli bättre?
puss på veckan, och hoppas jag är välkommen tillbaka?!
