treglassaft

Men åter till saken som fixade guldstjärnan i kanten på hur-har-dagen-varit-utvärderingen. Jag och bästis bestämde oss för att, eftersom våra magar skrek av hunger, tillbringa lunchen på Subway, ätandes en himelskt god sub. Eftersom jag vid nyår valde att sluta äta mördade, fyrfotade varelser, så beställde jag in en vegetarisk, med endast ost och grönsaker som pålägg. Det är nu det kommer, det som gör att jag vill gå till Subway många gånger till. Den unga, trevliga tjejen som skulle fixa i ordning min macka frågade om hon skulle byta handskar, eftersom hon tagit i kött. Det kanske inte låter som någon big deal, men för mig är det viktigt, jag har valt att inte äta kött och ska då inte behöva göra det, pågrund av någons lathet

Tankarna förs även tillbaka till när jag beställde en veggburgare på Sibylla och såg, till min förvåning, att de använde samma stekspade till köttburgarna som till de vegetariska. De borde ändra menyn "Vegetariskaburgare med hinna av safter från köttburgare" Yummi! Så nu uppmuntrar jag er alla att bojkotta Sibylla, men överkonsumera på Subway. Subway vinner i alla fall mitt förtroende, överlägset!

Som en hund med svansen mellan benen sitter jag där på den gröna, utnötta stolen. Som en hund med svansen mellan benen ställer jag mig i skamvrån med dumstruten på huvudet. Jag tvingas sitta där i en och en halv timme och skämmas, bara för att jag var dum och för en gång skull berättade, talade om hur det verkligen är. Ni fick mig att skämmas, ni som ska få mig att sluta skämmas för mig själv, fy fan för er.

När jag äntligen börjat tro på att jag äntligen hittat en terapi som funkar för mig, så händer det här och jag vill bara skrika, slåss och gråta på samma gång. Jag blev så chockad över att ni sågade mig, jag som för en gång skull inte suttit tyst vid matbordet och svalt alla känslor. Nej jag hade äntligen tagit en kamp, jag faktiskt visste att jag skulle vinna. Ni som tjatar om våra hemläxor, medveten närvaro hit, observera dina tankar dit, när jag äntligen  kände att jag faktiskt gjort nått bra, någonting som Lillebror, min terapeut peppat mig till, så klagar ni på mig. "Du måste tänka på konsekvenserna, vad ville du få ut av det du gjorde?" Jag gjorde någonting jag aldrig brukar våga göra, räcker inte det?

Jag blev alldeles paff, har nästan aldrig känt mig så förnedrar i hela mitt liv. Ni ska vara några jag litar på, som ska hjälpa mig ta tag i mitt liv, och så får ni mig att känna mig som den mest korkade och dumma personen i världen. Hur kan ni göra så mot mig? Jag vill inte sätt min fot där igen, hur mycket jag än vet att det kommer hjälpa mig, att jag så småningom kommer finna en mening med livet, vill jag inte dit igen. Ni sårade mig, och sånt sitter kvar.

Dagen hade varit allt igenom hemsk och jag ville inget hellre än att bara försvinna bort från jordlivet. Kände mig inte omtyckt, dålig i skolan, hade ingen motivation och självklart kände jag mig otroligt ful. Självklart triggade det dåliga igång mig så jag blev ännu ledsnare och mådde ännu sämre. Situationen vart inte bättre av att jag knappt pratat med min pojkvän på två dagar, jag kände mig ensam och ville inget hellre än att vara i hans armar.

Men, som om att du var tankeläsare gjorde du det som fick min kväll räddad. Jag kände mobilens vibrerande i fickan, tog upp mobilen och såg, faktiskt till min förvåning, att det var från dig. Att du skrev till mig gjorde så otroligt mycket, för på något konstigt sätt kändes det som att vi hade bråkat, fast fallet verkligen verkligen inte var så. Sms:et som följde blev min räddning. Att höra att du saknat mig och ville ge mig en kram gjorde mig alldeles varm i kroppen. Hela bussresan hem satt jag bara och log. Mina tankar om att dina känslor för mig försvunnit var som bortblåsta. Och allt du gjorde var att skriva några ord och skicka på sänd. Är det inte underbart?

Det är konstigt hur handikappad jag känner mig utan en helt fungerande mobil. Upptäckte i morse att pengarna var slut och jag inte skulle ha möjlighet att svara på något sms innan kvällen. Det är ganska sjukt hur beroende jag är av min mobil, men se bara hur lycklig jag blev, och det kan jag halvt tacka mobilen för. Jag menar, hade inte sms varit uppfunnet hade jag inte fått reda på att du saknat mig och hade då gått ledsen hela kvällen. Gud vad jag älskar vårt moderna och materialistiska samhälle. Don't you? :)















                                                                                         Du är min drog <3

Så många gånger har jag tänkt "jag önskar det kunde vara som förut" "Varför blev det som det blev, varför gled vi ifrån varandra?". Men idag har jag insett att det kanske är nödvändigt att glida ifrån varandra ett tag, för att verkligen kunna uppskatta varandras sällskap till fullo. Jag menar, om man glider ifrån varandra, eller börjar bråka, gör man det av en anledning, för att det inte var så bra som det borde. Man borde inte gräma sig över det som var och det som blivit, för om man verkligen ska vara med varandra hittar så småningom vänskapen tillbaka.

Anledningen på att jag hittade dessa tankebanor var att jag idag ägnade hela kvällen åt att prata gamla minnen med en av dem som var mina bästa kompisar för cirka ett och ett halvt år sen. Vår vänskap fick ett abrupt slut då vi började bråka och tillslut helt slutade prata med varandra. Men det känns så skönt, att vi nu ett år senare kan sitta och minnas tillsammans, och till och med prata om det som hände.

Tidigare har det känts som en omöjlighet att överhuvudtaget byta ett ord med henne, med tanke på allt som hänt. Men det var väl så, tiden var inne och vi hade mognat så pass mycket att vi var redo. Våran tid som vänner var inte riktigt slut än, men jag tror vi båda har mått bra av att vara ifrån varandra. Troligen blir det inte precis som förut, men det behöver ju inte betyda att det kommer bli sämre. Eller hur?

Skulle egentligen avsluta lovet med ett inlägg om hur jobbigt det är att långsamt bli mördad av sin familj. Jag tänkte beskriva hur härskartekniker används och hur illa behandlad jag känner mig. Men efter ett svettigt och hårt spinningpass försvann mycket av min ilska och det sista blogginlägget, på det för alldeles korta lovet, blir istället ett glädje inlägg. Härligt va?

1. Visst lovet är påväg att ta slut, men sitter just nu och planerar fika och minnesprat med en person jag inte träffat på över ett år. Trots att det var allt annat än glatt mellan oss när vi slutade umgås ser jag verkligen fram emot att prata om det gamla goda tiderna! Vem vet, vi kanske hittar tillbaka till varandra? :)

2.  När jag tittar tillbaka på allt jag gjort under sportlovet är det bara underbara saker som kommer upp i min hjärna. Byta rum, Sola, Massage, Hemma-spa, Kungsberget, bastukväll, fika och massa tid spenderad med underbara människor. Jag är så glad att jag äntligen tillät mig att ägna ett helt lov åt att bara ta hand om mig själv och göra det jag verkligen vill. Det är konstigt varför jag alltid bokar upp mig när det är så mycket roligare att göra spontana saker. Men det ska det bli ändring på!

3. Nyduschad och med nyrakade ben, björnborgtrosor, mjukisar och pojkväns tröja sitter jag med datorn i knät och pratar med  massa underbara människor, som gör så jag inte kan göra annat än le. När jag sedan orkar ska jag gå ut i köket, göra mig en kopp te, skala en apelsin och äta mina nyinköpta chokladkakor. Kan man annat än njuta?

Lovet, helgen, kvällen, alla har de varit underbara. Imorgon blir det tillbaka till skolan, om jag orkar gå upp, men just nu tänker jag bara njuta och leva i nuet, det som kommer hända oroar mig inte.
 

Gud vad jag hatar lov. Det är så deprimerande när man på torsdagskvällen kommer på att det bara är futtiga tre dagar kvar i den underbara ledigheten, men med tusen saker man vill göra. När man dessutom börjar prata med vänner från förr, om hur mycket man saknar den gamla tiden och att man borde ses, blir jag ännu mer frustrerad. Nu när jag måste leva med att Moderaterna har makten tycker jag det är deras skyldighet att införskaffa en veckas sovtid efter ett lov. Eftersom att jag på loven måste proppa in alla roliga saker jag vill hinna med, glöms det bort att bara vila och ta det lugnt. Därför borde inte jag behöva höra väckarklockans skrikande klockan sex på måndag, istället borde jag få ligga kavr i min säng och bara ta det lugnt. Någon som håller med?

Äntligen har duktiga flickan som alltid ska vara alla till lags och tar sitt egna välmående i sista hand gjort en förändring. För första gången i hela mitt liv bestämde jag mig för att ta ett sportlov då jag bara gör saker jag verkligen vill, och inte vara allt för uppbokad. Lovet kunde inte börjat bättre då fredagen spenderades hos pojkvän, tätt följt av fyra underbara dagar tillsammans med bästis. Det har inte varit några krav, fokus har legat på att bara må bra och dagarna har innehållit solarium, massage och hemmaspa. Allt för att komma bort från den gråa och trista vardagen.

Men när reaktionen av att jag gör saker jag vill och mår bra av blir arga och frånstötande kompisar, kollapsar min hjärna. När jag för en gång skull försöker vara så lite uppbokad som möjligt och bara göra det jag känner för, blir jag anklagad för att alltid vara upptagen och aldrig ha tid när mina kompisar har. Men varför ska jag alltid rätta mig till alla andra? Det är ju mitt liv, så därför borde mitt välmående vara det viktigaste för mig, eller?

Men mitt försök har tydligen bevisat att jag inte kan sätta mig själv i första hand, eftersom att mina kompisar då blir lidande. Men jag tänker i alla fall njuta av den här veckan, för den har varit den bästa på flera månader. Sen lovar jag att fortsätta som vanligt och göra som ni vill, så ni inte blir besvikna.

Med ett leende på läpparna sitter jag här framför datorn, fingrarna hoppar över tangenterna och jag har så mycket tankar och känslor inom mig så jag vet inte hur jag ska få ner allting på ett bra och värdigt sätt. Troligen kommer det inte bli det bäst skrivna inläggen jag gjort, men jag hoppas att ni märker hur full va kärlek jag är. Här kommer de tre anledningarna till varför den annars ganska sorgsna Ebba ikväll sitter här med mungiporna pekandes uppåt.

1. Att gråta inför någon är för mig att blotta hela sig, jag är naken och du kan med bara ett steg förstöra mig. Men du fick mig att, med det största av de största leendena, fälla några tårar. Trots den isande kylan runt om oss som jag bara några minuter tidigare klagat över, frös jag inte. Dina ord värmde hela mig, och jag skojar inte när jag säger att jag blev mållös. Natten som sedan följde var helt underbar och du kan vara säker på att jag inte tvekar längre, för när jag låg där med dina armar runt mig var jag den lyckligaste på hela jorden. Sms:et du skickade levde jag på hela kvällen, du är helt enkelt underbar! <3

2. Vi har gråtit tillsammans. Vi har skrattat tillsammans. Vi har dansat, sjungit och ätit en massa choklad tillsammans. Att ha levt livet tillsammans med dig, att alltid ha haft dig vid min sida gör mig varm om hjärtat. Visserligen är det ganska klysigt att säga att du är en del av mitt hjärta, men med dig stämmer det faktiskt. Du är en drog utan dåliga biverkningar, och vi har ju båda märkt att vi inte klarar oss särskilt länge utan varandra. Nu rinner ditt blod i mitt blod, alltså är du verkligen en del av mig. Att ha dig som blodsyster, ni som tycker sånt är löjligt kan gå och lägga sig, gör mig starkare. Veronika, jag älskar dig <3

3. Inte lika stor som de två tidigare grejerna, men på samma sätt som problem är så stora man gör dom till, är bra saker så viktiga man själv vill. Många gånger har jag hatat mänskligheten och trott att världen bara består av onda människor, speciellt i den lilla skit by jag bor i. Men när vi står där i kön på ica och vi just fått reda på att rabatten endast gäller de med ica kort och mannen jag aldrig tidigare sätt räcker fram sitt märker jag att det kanske finns hopp endå. Han var inte egoistisk och körde jag-hör-inte-alls-vad-ni-pratar-om. Nej han gjorde oss en tjänst, han förlorade inget, men han gjorde våran dag en aning bättre. Mera sånt!


Hoppas det inte var alltför tråkigt skrivet, för jag behövde verkligen skriva ner vad jag kände. Vet inte hur jag ska avsluta, all kraft gick åt att få ner mina tankar på ett någorlunda läsligt sätt. Men jag avslutar väl helt enkelt med, Länge leve kärleken! <3

Är egentligen för trött för att skriva, men jag tänkte att det är kanske bäst att visa att jag lever, så ni inte går runt och undrar menar jag. Så ja, nu vet ni att jag lever, om det inte är så att döda kan blogga eller att det är min mördare som försöker täppa igen alla spår. Men om det inte är möjligt så vet ni nu att jag lever. God natt!

Knasboll det är vad jag är. Jag sitter här och klagar och klagar. Är det för varmt klagar jag på det men är det kallt klagar jag  istället på att jag fryser, är naglarna långa måste jag klippa dom, när jag klippt dom vill jag att dom ska växa. Människor är en art född att klaga tror jag, och om ni inte håller med kan ni ju klaga på det jag skriver *(Varning för dålig humor!).
 
Jag vet inte hur det är med er men jag klagar i alla fall väldigt ofta och trånar efter saker jag vill ha. Men när jag fått min önskan, är jag fortfarande lika missnöjd som innan, och börjar istället längta efter någonting annat. Livet går egentligen ut på att sträva efter, uppnå, hitta nya saker att sträva efter. Visst låter det hemskt när man tänker på det? Fast å  andra sidan, tänk hur tråkigt och meningslöst livet skulle vara om man inte drömde  efter något och strävade efter att nå sina mål. Vissa stannar hissen på ett plan och kliver av, nöjda med vad de fått. Men jag är en av de människorna som aldrig slutar sträva, som aldrig kommer bli nöjd. Sorgligt, men sant.

Någonting som gör mig ännu mer irriterad på mig själv är att jag klagar på  saker andra människor gör, men som jag själv också gör, utan att klaga på det. Så nu ska jag ta mig i kragen och klaga lite på mig själv. Särskrivningar är en sak jag stör mig otroligt mycket på, men bara när andra gör det. Jag satt och läste gamla blogg inlägg jag skrivit, och hittade nästan en särskrivning i varje inlägg. Jag mådde illa! Men inte tusan tänkte jag på det när jag väl skrev inlägget. Usch och fy på klagar Ebba!

Finns det någonting ni stör er på men som ni ibland kommer på er själva att göra? Som till exempel sär skrivningar!

En lördagkväll som egentligen var tänkt till myskväll hemma hos pojkvännen blev till ensamhets party uppe på rummet.  Visst finns alternativet att sitta nere i vardagsrummet och låtsasglatt kolla på Melodifestivalen med familjen. Men eftersom jag nästan spyr av tanken på allt glitter, dåliga skämt och helt värdelös musik Melodifestivalen bjuder på känns det inte så lockande. Ännu mer övertygad blir jag efter den gemensamma middagen då jag kände mig som en utomjording. Som den duktiga flicka jag är satt jag tyst och snällt kvar vid bordet tills alla ätit upp, svarade vid till tal och låtsades lyssna, men min själ var någon helt annanstans. Jag kände mig som en utomjording.

Ensamparty på rummet känns därför som det bästa alternativet, nog för att det egenligen är ett ganska dumt val, men vad gör man? Inlindad i en filt och med en händerna runt en varm kaffekopp sitter jag och gråtsjunger till Alicia Keys Superwoman. Vilken partylördag! Men eftersom mamma och pappa övervägde tanken att alkohol skulle förekomma när jag åkte för att fira Saras födelsedag klockan ett i förmiddags, är det de närmaste fest jag kommer komma. I alla fall innan jag tar mod till mig att föra disskusionen Lillebror peppade mig till. Kanske ska jag ta mod till mig?

Är er lördagkväll lika misslyckad som min, eller lever ni ett glädjefyllt och roligt liv? Tell me, så får jag någonting mer att göra här i min ensamhet.

När jag kommer på mig själv med att klaga på alla dessa små, egentligen betydelse lösa, problem blir jag så arg på mig själv och försöker tvinga mig att låta bli. Men ändå fortsätter jag. Barnen i Gaza kämpar varje dag för att inte bli träffade av en bomb och dö. Medan jag sitter på mitt egna rum, klagar på att jag får ont i rumpan av att sitta på en matta på golvet,fast jag har en 120 säng stående bakom mig. Lika dumt känns det att jag samma dag klagat på att det är så jobbigt när man har mjuksibyxor för då känner man inte när mobilen vibrerar. Det här är i-lands ungar i ett nötskal. Och ändå är jag säker på att jag inte är den som klagar mest.

Så idag kör jag en liten dissning till mig själv, och alla andra onödiga klagare. Visst kan det vara jobbigt när man inte märker att man får ett sms, men öppna ögonen och titta längre än bara några meter runt er. Vi kanske borde vara lite mer nöjda över det vi har och inte bara sukta efter annat. Eller är det en helt absurd tanke?

Det är vetenskapligt bevisat, tror jag i alla fall annars får jag äta upp mina ord, att man blir gladare av att träna och av att lyssna på musik. Det är i alla fall bevisat att så är fallet när det gäller mig. Efter besvikelsen från förra veckan, att danskursstarten inte var förens den här veckan om ni kommer ihåg, pallarade jag mig i väg till Sala backe och försökte igen. Efter passet är jag nästan mer besviken att det börja den här veckan och inte förra, det var helt underbart!

Karins härliga stil, Stellas kaxiga överlägsenhet, Elisabeths tittningar i spegeln som visar att hon tycker att hon är snyggast i världen och Emils sjungande till uppvärmningsmusiken. Helt jävla underbart, alltihop! Till musikens rytmer försvinner jag in i min egna lilla värld, skiter i allt runt omkring mig och bara njuter. Timmen gick för snabbt och jag ville inte gå därifrån, hade det inte varit för magens kurrande efter mat hade jag stannat kvar, övernattad och dansat hela natten. Nu ska jag förtsätta göra roliga saker så veckan går snabbt og jag får dansa igen.

Det var även tänkt att videon till låten vi dansar till skulle läggas upp här på bloggen, men datorn min var inte med mig idag så ni får nöja er med en bild på den absolut fantastiska dansgruppen Bounce, som jag förövrigt ska se live den 20 mars. Kan man annat än somna leende en kväll som denna? :)




*Låten var förövrig Piano man med Brandy ;)

Trots att dagen varit strulig och egentligen  inte så jättebra kommer jag nog ändå minnas den som bra. Men det är väl kanske inte så konstigt när det för en gång skull inte är kolmörkt när man öppnar dörren för att åka till skolan.  Jag kunde inte låta bli att le när jag gick mot bilen och hörde knarrandet när mina Cheap Monday skor, som jag äntligen hittat efter flera dagars letande, mötte den frostiga marken. Underbart!

Det är sånna mornar man ska försöka minnas. När man vaknar utvilad och trots att sängen är så skön och varm, kliver man upp. Frukosten tvingades jag heller inte slänga i mig, utan hann sitta ner, göra mig en kopp kaffe och läsa hela tidningen. Jag fick till och med lite tid över så jag kunde börja lösa dagens sudoko, hjärngympa på morgonen är aldrig fel!

Det var en sån här morgon då man kan stanna upp, stå still ett tag, lyssna på tystnaden och bara njuta. Det är inte konstigt att man blir mer deprimerad på hösten, inte konstigt när det bara är mörkt och regnigt. Men nu har det vänt, nu går vi mot ljusare tider, snart är sommaren här!

Det är gott, det är socialt att sitta på café med händerna runt en varm kopp, man blir pigg, kombinerat med choklad är det oemotståndligt dessutom känner man sig faktiskt lite vuxen. Kaffe, Kaffe, kaffe, denna underbara uppfinning som heter kaffe. Den förgyller min vardag och kan vända en helvetes dag till någonting fantastiskt. Men när det har gått så långt att jag redan innan jag fyllt sjutton är beroende, då är det inte så kul längre.

Min lördag var otroligt stressig, gick upp klockan åtta och åkte till Stockholm, ingen tid för morgonkoppen, sedan följdes dagen av timmar på Naturhistoriska Riksmuséet, ingen tid för kaffepaus, en kväll sprängfylld av huvudvärk resulterade i däckning i soffan vid halv tio.
 Allting på grund av att jag inte fått mitt nödvändiga koffein intag. Jag kunde inte njuta fullt av en dag tillsammans med mina underbara kusiner, bara för min kropps längtan efter denna, till synes oskyldiga, kopp. 

Som så många påminner mig om finns det minst lika många dåliga saker med att dricka kaffe som det finns bra. jag får svårt att sova, gula tänder, jag blir beroende och det kostar massor med pengar. Men jag är fast i den onda, men underbart goda, fällan som kaffedrickare. Mina försök i att bli en hälsosam kvinna och bara dricka té har misslyckats totalt, min kropp och min hjärna vill inte samarbeta. Känner ni igen er, ni trogna kaffedrickare?

Hur det än är så kan jag inte göra någonting åt det. Jag får leva i en värld fylld av kaffekoppar och sump, och vara glad att jag inte är heroin beroende, för som jag har förstått är det lite värre. Så nu ska jag gå ner och göra mig en kopp, vira in mig o täcket och njuta av att mitt koffein begär får sin belöning.