treglassaft

Idag gick diskussionerna heta, eller ja väldigt halvljumna men intressanta, om problemet när någon är ledsen och gråter. Ska man trösta? När ska man trösta? Får alla trösta? Hur ska jag trösta? Ska jag peppa? Ska jag krama? Ska jag gå därifrån?

.

För mig är svaret ganska enkelt. Jag tror alltid det är bra att trösta, även fast personen inte vill och inte tar emot. Att undvika tröst hjälper inte och man blir fast i sin egna, negativa energi. Att bli tröstad, ha en vän, någon som bryr sig, bredvid en med positiv-, bryende- och kärleksfull energi hjälper.

Det är jag helt övertygad om. Det hjälper, på ett eller annat sätt.

.

Jag vill inte alltid bli tröstad. Jag vill ibland gräva ner mig i mitt elände. Tycka synd om mig själv. Ömka. I alla fall tror jag det. Men hur det än kommer sig, går läkandet, helandet, alltid lättare tillsammans. Någonting man tillsammans får tvinga sig själv att komma ihåg. Det är inte alltid lätt att bli tröstad och det är inte alltid lätt att trösta. Men det är det bästa. Det fina. Det som betyder.

.

(Bilden är arrangerad)

Idag upptäckte jag en intressant sak på underklädesavdelningen, närmare bestämt på bh-hyllan. Någonting intressant och märkligt som fick lilla mig att fundera. Upp till storlek D-kupa var bharna vaderade, push-up, men vid D-kupan var tyget mjukt, slätt och utan något instoppat.

Varför får inte D-kuparna vadering?! Vad gör vi för fel?

.

Och bara därför, för att jag är så bra på många områden, finns det ett mindre bra område som jag måste kämpa med. Demonen i mig kommer fram så fort jag ska umgås/träffa människor. Och nu talar jag egentligen om alla sorters människor, människor jag är lite halvnära - men ändå har känt i några år. Eller när jag tillsammans med mina nära ska träffa några av deras nära, för mig helt nya människor. Då kommer den, rädslan, som oftast resulterar i att jag kommer på någon lame ursäkt som "jag är sjuk" "jag har ingen lust, det är så mycket krångel" eller till och med manipulerar, gud så hemskt det låter, mina vänner så att de får för sig att vi inte bör umgås med dessa nya bara för att jag skakar av rädsla.

.

Hur kan jag då vara så rädd kan man fråga sig? Jag som många ser som en social person. Tja alla psykologer runt omkring får gärna föra sin talan här. Jag vet bara att jag är rädd fast jag inte bör vara det (när jag väl umgås har jag oftast skitkul, när rädslan försvunnit). Jag vet egentligen inte heller vad jag är rädd för. Rädd för människor men kanske mest av allt rädd för mig själv. Vad för hemskt jag nu skulle kunna hitta på..

Hela dagen gick åt till spinningpass-görning. Filer som krånglade. Datorer som krånglade. CD-skivor som krånglade. Men till slut var det där; mitt alldeles första intervallpass som enligt skrivande själv är helt jävla underbart roligt och lagom jobbigt (läs förjävla jobbigt). Kände mig redo för kvällen. Men nej, då är det ingen som skrivit upp sig på kvällens träningspass. Inte en endaste liten själ som ville cykla med mig. Allt slit i onödan. Skrivande ger upp, slänger sig i soffan och kollar på handboll istället.

Jag funderar ganska mycket. Väldigt mycket faktiskt. Lite för mycket om jag ska vara ärligt. Just nu består min hjärna av dessa tankar;

• Varför är kött så gott? Jag vill ju vara vegetarian (av många anledningar bla. det känns fräscht och nyttigt, det är lite äckligt att äta döda saker osv.)
• Är det här tredje eller fjärde gången jag nyser denna minut? (Jag är förjävligt förkyld)
• Hur tänkte vädret när det först var tö och sen blev kallt? (halkade tre gånger på väg till garaget imorse)
• Varför bor jag på en bondgård där vägen inte är sandad klockan sju på morgonen? (halkade tre gånger på väg till garaget imorse)

Fan vad gott det är med ruccola. Halva tallriken full. Som att äta maskrosor med en konsistenssmak (finns det?) av harsyra blandat med något obeskrivligt konstig med naturligt aromlig arom jag gillar. På ett ungefär.

Gött är det i alla fall.

.

Dock äre slutt kaputt med den peppriga och nötiga, nu är det real vara, sköljd och färdig från ica som gäller, fint!

.

Nä nu vart det på väg att bli för privat. Personligt inte privat. Fina Pelle. Osammanhängande; javisst.

Men vad gör det om hundra år?

Tillbaka när jag har något vettigt att säga.

Va fan nu äre riktiga problem här i soffrummet på bonnegården. Det är inte alltid positivt att ha mycket smsminne på mobilen (fast jämfört med Ericssons skit på 40 mess så äre guld) för när du väl slänger arslet ur vagnen, mitt nya favorit uttryck, tar det en jävla tid att radera. En halvtimme har gått och än så länge är 1369 raderade.. av 4591!! Hela natten kommer ju gå åt nästan och jag som har uber viktiga sms att skicka till viktiga människor. Fy fan.

(Vill bara påpeka att mitt minne inte är slut men jag raderar i förebyggande syfte ifall det någon gång tar slut)

.

Andra sjuk-dagen. Fy vad jag hatar att vara sjuk. Speciellt som idag när man först tror att man är frisk, eftersom man är så mycket piggare än igår, men sedan inser att man fortfarande mår som en skitig disktrasa kastad på golvet, ungefär. Har just avnjutit, i-tvingat, första måltiden på 48 timmar och nu känns det som halva magen ska upp igen. Men jag har i alla fall städad rummet och gjort om lite på kuppen, ja jag får lite konstig energi mellan hej-jag-vill-dö-döda-mig sjuktimmarna.

.

.

Nyårsafton var helt underbar och en perfekt avslutning på 2010. Finns det något bättre sätt att fira på än med sina finaste vänner? God mat, snöstorm, lampolje-olycka, spel, nattprat och världens godaste drinkar, för att summera.

.

Året som gått hann vi även med att prata om, jag har bland annat;

• Blivit friskförklarad,
• Varit på festival
• Förlorat en fin vän
• Förlorat en fin hund
• Piercat tungan
• Blivit vuxen
• Tagit körkort
• Blivit spinningledare
• Haft kräftskiva
• Börjat i de visa
• Varit i Amsterdam
• Varit på bröllop