tjatmostern
Jag börjar bli lite för patetisk. de är så konstigt egentligen, när jag är nere i skiten är jag liksom för deppad så jag inte ens ser någon utväg. Allt det jag borde göra, alltså tvinga mig till att göra, gör jag inte, fast jag vet att det kommer bli bättre. Innerst inne vet jag ju verkligen det, men det känns inte som om att det någonsin kommer kunna bli det. Jävla hjärna kan du sluta vara så dum?
Det jag helst vill är att bara ligga i min säng och inte göra ett skit, ja jag vet att jag tjatar om det men det är typ det enda jag har lust men, men jag vet ju att det inte gör mig gott, det blir bara sämre. Men det är som att jag bara ser en väg, vägen ännu längre in i helvetet? Varför går det inte bara att omprogramera hjärnan så den skiter i depressionen och tycker det den bör tycka. Men det är väl typ som cancer, eller jag vet ju inte hur det är då, men såg på Grey's anathomy, kärlek på det, där en hade en hjärntumör och sa massa saker, fast det egentligen var tumören som pratade. Hänger ni med? Det känns lite så, depressionen talar och handlar, och hjärnan är inte tillräckligt stark för att stå emot.
fan vad jag tjatar på om min jävla sjukdom, ni borde bli trötta på mig. Jag blir typ trött på mig. Varför överger ni mig inte? Det skulle jag göra. Hur kul är det att vara med en person som bara pratar om sig själv
Det jag helst vill är att bara ligga i min säng och inte göra ett skit, ja jag vet att jag tjatar om det men det är typ det enda jag har lust men, men jag vet ju att det inte gör mig gott, det blir bara sämre. Men det är som att jag bara ser en väg, vägen ännu längre in i helvetet? Varför går det inte bara att omprogramera hjärnan så den skiter i depressionen och tycker det den bör tycka. Men det är väl typ som cancer, eller jag vet ju inte hur det är då, men såg på Grey's anathomy, kärlek på det, där en hade en hjärntumör och sa massa saker, fast det egentligen var tumören som pratade. Hänger ni med? Det känns lite så, depressionen talar och handlar, och hjärnan är inte tillräckligt stark för att stå emot.
fan vad jag tjatar på om min jävla sjukdom, ni borde bli trötta på mig. Jag blir typ trött på mig. Varför överger ni mig inte? Det skulle jag göra. Hur kul är det att vara med en person som bara pratar om sig själv
de tre gubbarna och jag
Jag måste berätta en obehaglig sak som hände idag. Ni ska inte tro att jag har något emot asiater, apor, gamlingar eller schizofrena. Låt historien börja:
Jag sitter bredvid bästis på bussen påväg hem efter en underbar kväll med vännerna. Runt omkring mig sitter tre män, alla runt 60 år, varav den ena åker tillsammans med sin fru, som ser ut att vara minst 30 år yngre än han, och hans cirka två år gamla son. Den andre mannen, som sitter till höger om mig, värkar ha ett släng av schizofreni, då han under hela resan högljudt disskuterar med stolpen framför sig, allt på ett annoslunda och obegripligt språk. Den tredje o siste mannen är en ganska rund man med otroligt blåa ögon, han ser ut att någon gång jobbat som någonting oerhört viktigt och betydelsefullt, han sitter ståtlig och rak i ryggen under hela resan.
Det läskiga är inte deras utseende, förutom att den första mannen har enorma öron som det inte går att missa och reflektera över, utan de är att alla regekbundet vänder sina blickar mot oss, och för att tala klarspråk, RÅ-GLOR!!Okej att du låter blicken svepa runt i lokalen och titta på alla människor. Men inte under hälften av tiden på en bussresa, inte när offrena med hela sitt kroppspråk att de inte vill vara som apor i bur, och inte när du själv är sextio och de sjutton. Det var läskigt.
Leende
Jag mår inte bra, ångesten har inte släpp, livet känns fortfarande meningslöst och inget intresserar mig. Men jag kan faktiskt le. Igår bestämde jag mig för att stanna hemma, skita i kompisarna och bara ligga i sängen och må skit, kanske plocka fram rakbladen. I morse kände jag ungefär samma sak, ingen aptit, varken på ätbart eller livet. Men trots att allt kändes åt helvete tvingade jag mig upp ur sängen och satte mig på moppen in till bussen. Jag överlät min hjärna till bästis och Lillebror, som gång på gång intalar mig att tvinga mig till att göra saker, trots att det suger så kommer det göra gott Jag tror dem inte. Men samtidigt vet jag att det inte är jag som tvivlar, det är depressionen som spökar. Den vill mig illa.
Så, jag tvingade mig hit. Det är fortfarande skit. Men jag ler och skrattar. Kanske inte från hjärtata, men som jag alltid har sagt "ett ytligt leende är bättre än inget leende alls" och det stämmer faktiskt. Det blir lite bättre av att le, nog för att du inte kan gå runt och låtsas le hela tiden. Men ibland kanske det behövs, och jag måste medge att efter ett tag började leendet bli ganska på riktigt. Ett steg i rätt riktning.
**
Jag ska inte ens skriva vad jag tänker. Kommer bara få massa blablabla om att du är underbar och älskad, jag vill inte höra sånt skit, sånna lögner. Stå för sanningen. Jag är en hemsk människa som bara förstör hela tiden. Jag vet det.
Congratz gud, du har äntligen skapat ett hållbart system. Alla hatar mig.
sådär ja´
Det är ganska frustrerande, vill verkligen blogga, vill han någonting intressant, tungt och spännande att skriva om. Men lever ett alltför ohändelserikt och tråkigt liv, så har inte ett dugg att skriva. Kommer inte på en endaste sak. Hur patetisk är inte jag?
Ni får en bild på Malin istället, för att hon är så fin :)
vänner
Även fast det inte verkar så, trots att jag bara springer iväg, sitter tyst, eller svarar vresigt så betyder ni, mina vänner, så otroligt mycket för mig just nu, som alltid. Det är så enkelt som att det är ni som får mig att kliva upp ur sängen varje morgon och gå till skolan. Era kramar, att krypa in i era famnar och känna mig älskad, det är guld för mig.
M* skrev till mig idag: Du är stark snutt <3
Svaret: Du gör mig stark <3
Och det är faktiskt så, det är ni som gör mig stark, trots att jag inte känner mig så. men eran hjälp hjälper, trots att jag kan förstå att ni inte tror det. Så snälla, ge inte upp mig, det kommer bli bättre. Det har jag gett mig fan på!
sju månaders kapitlet
Jag har så mycket känslor inom mig som jag bara måste och vill skriva av mig, men det är som att det är för mycket känslor, så jag slutar känna och bara är ett skal med en stor tomhet inom mig. Jag hittar dem inte, hur mycket jag än letar, så vill de inte infinna sig. Det är så frustrerande för jag behöver verkligen skriva av mig, har så mycket inom mig som vill ut, men allt är som inspärrat innanför en mur, med järndörr och tusen lås. Jag hittar varken nyckeln eller kraften att slå in dörren.
Sju månader och fem dagar hade vi en gemensam historia jag och pojkvän, kapitlet är nu slut och mitt livs bok vänder sida. Men det går trögt, vill stanna kvar i kapitlet, vill inte fortsätta, fast samtidigt är det det jag vill. Jag tänker tillbaka på månaderna, kapitlet och de olika sidorna. Jag ler. Så mycket kärlek och så mycket lycka jag känt. Jag minns den första kyssen, rosen jag fick på min födelsedag, kitteltävlingarna, de fyllda pastakuddarna, baden, kramarna. Jag tänker tillbaka och minns så mycket, men mest av allt minns jag kärleken. Som fortfarande finns kvar där, jag älskar än. Men i livet lär man sig att det inte alltid räcker, det funkade inte längre, hur mycket kärlek jag än kände. För höga hinder står i vägen.
Jag känner sorg. Men samtidigt lycka. Lycka över att jag har fått varit en så underbar persons flickvän i över sju månader. Det är inte lätt att fortsätta läsa, men sidorna var slut, kapitlet över. Men det var bra och det kommer jag minnas.
Sju månader och fem dagar hade vi en gemensam historia jag och pojkvän, kapitlet är nu slut och mitt livs bok vänder sida. Men det går trögt, vill stanna kvar i kapitlet, vill inte fortsätta, fast samtidigt är det det jag vill. Jag tänker tillbaka på månaderna, kapitlet och de olika sidorna. Jag ler. Så mycket kärlek och så mycket lycka jag känt. Jag minns den första kyssen, rosen jag fick på min födelsedag, kitteltävlingarna, de fyllda pastakuddarna, baden, kramarna. Jag tänker tillbaka och minns så mycket, men mest av allt minns jag kärleken. Som fortfarande finns kvar där, jag älskar än. Men i livet lär man sig att det inte alltid räcker, det funkade inte längre, hur mycket kärlek jag än kände. För höga hinder står i vägen.
Jag känner sorg. Men samtidigt lycka. Lycka över att jag har fått varit en så underbar persons flickvän i över sju månader. Det är inte lätt att fortsätta läsa, men sidorna var slut, kapitlet över. Men det var bra och det kommer jag minnas.
Giftpinne visan
När jag låg och försökte somna härom dagen hade jag den här kära barnvisan på hjärnan.
Ekorre Ekorre viftar på sin svans,
Ekorre Ekorre viftar på sin svans
Plockar upp en hasselnöt,
humhum med sin nos så söt,
Ekorre Ekorre viftar på sin svans,
Ekorre Ekorre viftar på sin svans
Glömde bort texten lite där vid humhum. Men åter till saken, när jag låg där och försökte somna och upprepade Ekorrevisan i huvudet, började jag komma på en ny text. Den blev såhär
Giftpinne Giftpinne släpp ifrån dig rök,
Giftpinne Giftpinne släpp ifrån dig rök
Ta ett bloss och andas in,
från din lilla giftepinn,
Giftpinne Giftpinne släpp ifrån dig rök,
Giftpinne Giftpinne släpp ifrån dig rök
Vad tycks? Är jag inte ett musikaliskt geni?
mirakel piller
Fortfarande trött på att leva livet. Men oroa er inte, jag vill inte dö, bara inte leva just nu. Men jag har kommit på någonting Gud, Bing bang eller vad som nu skapade världen, missade. Något som skulle kunna bli årets julklapp, en affärsidé att tjäna miljoner på. Hamna i koma. visst kan du göra det nu med, men är nog ganska smärtsamt och du får heller inte bestämma när du vill vakna upp. Men tänk så smart om det fanns ett litet piller, typ "jag-vill-varken-leva-eller-dö-pillret" som du tar, hamnar i koma och kan sen, på något onaturligt och konstigt sätt, vakna upp när du känner dig fit for fight igen. Vad säger ni? Smart va!?
förvirring
Jag är så trött på allting, vill inte vara ensam, inte tillsammans, vill hitta på nått, orkar knappt resa mig, vill inte vara hemma, inte borta, känner mig ovälkommen, ivägen. Vill inte finnas, inte vara, eller bara vara, inga krav och inga laster. Vill höra telefonen ringa, höra orden "jag saknar dig", kom hit och va min vän ikväll. Alla upptagna, borta eller ointrisserade. Jag är ointressant, ointresserad men fortfarande så nyfiken. Vill utforska, känna och se, men hinder, befintliga som osynliga, står i vägen. Orkar inte hoppa, ta sats och komma över. Blir kvar på den här sidan, ledsen och ensam. Kan ingen hjälpa mig?
Bighand
Har just färgat håret på bästis, det blev ljusbrunt och ser ut att bli riktigt great. Men när jag står där och färgar och grunkar i håret på na kan jag inte låta bli att irritera mig, precis som många andra, varför är plasthandskarna så förbannat stora? Vem har sånna stora händer? Är det tänkt att björnar ska färga håret ljusbrunt? Tror alla plasthandske-görare, där borta i Kina, att i Sverige har vi onaturligt stora nävar, som släpar i marken för att det är så tunga. Eller?
lekledaren
Idag har jag hoppat runt, varit glad och babblat som en galning, hela dagen! Minp-människorna födda 1993 skulle idag börja ettan och som trogen ordförande i det socialautskottet var jag på plats, en dag tidigare än jag behövde, är jag sjuk?!, för att ta emot dem med öppna armar. Har försökt få 60 stycken 16-åringar att bryta isen och börja prata med varandra, leka tråkiga lekar och känna sig jätte välkomna och efterlängtade.
Redan innan själva uppdraget var jag trött. Det hade varit smärtsamt även om humöret varit på topp, men med en livslust på noll och tårarna brännande bakom ögonlocken, var det en ren pina. Le, Le, Le. Jag är så jävla trött på att le. Vill inte finnas, bara vara, ligga på mitt rum med låst dörr, ingen kommer in, ingen kommer ut. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre.
skolstart
Skolstart. Alltid denna bävan, varje höst i elva års tid, fast i och för sig längtade jag väl som en galning de första åren, men sedan gick det utför. Men har nästan varje sommar haft en liten gnutta längtan till hösten, men i år har det varit ekande tomt på det planet. Vet inte om det beror på den depperiod jag varit i de senaste veckorna, eller om det är bristen på lediga dagar, men det har verkligen känts som att jag kommer gå in genom helvetetsport imorgon. Idag återvände dock lite av ljuset, kan faktiskt se något positivt med det hela!
- Kommer få umgås o skratta med mina underbaravänner, VARJE DAG!!
- Det kommer inte gå veckor mellan besöken hos pojkvän, PUSSAR OCH KRAMAR HELA VECKORNA!
- Regelbundna möten med Lillebror, JAG KOMMER MÅ MYCKET BÄTTRE!!
- Mormor o morfars lägenhet lördag-torsdag, PROVA PÅ ATT VARA VUXEN!!
- Nära till stan, SHOPPING!!
- Höstlov, OM TIO VECKOR!! :D
Fru hjärter dam
Livet är en uppförsbacke just nu, en lång, brant och jävlig sådan. Försöker hitta några platser jag kan stanna och vila i, hämta andan och se en anledning till att fortsätta. Lyssnade på musik i bilen under den fyra timmar långa resan hem, mådde så dåligt så lyssnade igenom hela skiten, orkade inte bry mig om resultatet. Tills jag kom till denna, lyssnade på texten och kände mig träffad. Förstår ni vad jag menar?
Under ombyggnad
Bloggen är under ombyggnad, som ni kanske ser.
Finaste korven Mila fixar biffen, o den kommer bli hur snygg som helst :)
Nu ska jag övningsköra och sen jobba, ciao!
hastig, hastad, hastades
Två sjuklingars snabba hjärnor författade idag fram den här konversationen. Troligen helt oförståeligt, men det är så det ska vara. Voîla!
E. Vi är höghastade idag alltså
V. Nej, snarare låghastade
E. Ja för jag var ju inte ironisk. Heter det hastade förresten?
Tio minuter senare, efter häftiga disskusioner hurvida hastig är ett verb eller adjektiv, om det kan böjas och isåfall hur.
E. Ja men vi är jävligt höghastade idag
V. Hallå, heter det inte att vi har hög hastighet?
E. Ja, för det var ju inte det vi just kom fram till.
V. Jaha... hehe..
FEL!
Idag går jag mot aggressionen, träffar personen och bevisar att sjukdomen har fel, Fel, FEl, FEL! Är fortfarande arg, eller mer små frustrerad, men kan någon förklara för mig, alltid när jag blir arg på någon, försöker jag göra den irriterad så den blir arg på mig också. Varför? Vill jag skona min ilska? Eller kanske vill jag att den ska bli arg, så jag kan få bli ledsen och arg tillbaka, på riktigt. Vad tror ni?
Förstår att det kanske blev ett litet lulligt inlägg, men det får ni leva med.
Aggression
Jag är så arg. Jag är så fruktansvärt arg. Jag är så förpillrande, förprullande, förprällande förbannad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Varför?
Ingen aning. Åter hänvisar jag till sjukdomen, då jag är cirka nittionio komma nio procents säker att de är den som styrt mina känslor åt det arga känslor. Varför den valde att rikta mitt hat mot den människa som betyder mest för mig förstår jag inte. Men det är kanske just därför den gjort det? För att denne betyder så mycket för mig, som har räddat mig tillbaka till livet många gånger, allra högst under söndags eftermiddagen.
Jag tror att sjukdomen hatar mig, därför gör den så jag hatar de jag behöver, för att förgöra mig. Men mig kommer du inte åt, du kan få mig att hata och vara arg. Men jag ger inte upp, så är det bara.
jag är sjuk, så är det bara
Efter tretton timmars välbehövlig sömn, kunde faktiskt sova inatt, är det äntligen en ny dag. Jag är fortfarande skakig och kommer troligen vara det ett tag, men kan man klandra mig efter tre timmar i trans? Det finns säkerligen människor som tror jag bara hittar på allt, gör det för att få uppmärksamhet, vara annorlunda. Jag vet att jag inte kommer kunna få de att ändra sina tankar, då det redan är så inpräntade att tänka på det sättet, då är det bara onödigt att slösa energi på något ingen kommer tjäna på. Jag har lärt mig att acceptera min sjukdom, precis som Anne Heberlien faktiskt fick mig att inse, lyssna på hennes sommarprogram på länken nedanför, ett måste. Men åter till saken, hon fick mig att verkligen förstå att det inte bara är förkylningar och cancer som är sjukdomar, alla psykiska sjukdomar är också sjukdomar, det är inte ett påhitt, det är något du måste inse och acceptera och bekämpa. Något jag tänker göra allt i världen för att göra, är ni med mig?
jag trodde jag var död
Ni ska veta att när det här inlägget skrivs rinner stora tårar ned för mina kinder, jag har en klump i magen och ryggvärk efter dagens spänning. I min text har jag varken förfulat eller förfinat sanningen, allt jag skriver är precis likadan med verkligheten, i alla fall med min verklighet och min syn på dagen.
Klockan 14:30 idag gick en våg genom min kropp, som att någon tryckte på en knapp pch begärde att hela min kropp skulle sättas på helspänn. Som min psykolog lärt mig att jag ska göra vid dessa tillfällen, försökte jag stanna i känslan, bara vara och disstrahera mig. Två minuter gick, sedan kunde jag inte hålla mig längre. Innan mina fötter nåde kökets golv hasplade jag ur mig "jag måste dricka vatten" till bästis, som låg bredvid mig på handuken och njöt av solens varma strålar. Så fort mina fötter nuddade det kalla golvet visste jag att det skulle gå fel, det var ingenting jag kunde förhindra, sjukdomen hade redan tagit över och jag kunde bara hoppas på att smärtan skulle bli så kortvarig som möjligt.
Mina önskningar slog inte in. Fem minuter senare hör jag bästis steg utanför dörren, där jag sitter i hennes soffa, dit jag förflyttat mig. En suck blandad av lättnad och förtvivlan kommer ur mig när hon tar rakhyveln ur min högra hand, medan blodet fortsätter rinna längs den andra armen. De kommande minuterna, innan bästis släpat mig till dennes säng, förmådde jag varken tala, röra mig, nej knappt kunde jag fylla lungorna med luft. Känslan av att ens kropp helt har kontrollen över en är skrämmande, med egen kraft kan du inte andas, du kan bara hoppas att kroppen har något förnuft kvar och inte helt kväver dig.
Tre timmar senare vaknar jag, trots att jag inte sovit kan jag inte beskriva det på annat sätt, under tiden var både min hjärna och kropp i trans, de handlade per automatik, styrda paniken som utsöndrats i min kropp. Helt medveten av vad som hände runt omrking mig låg jag där orörlig, oförmögen att styra min kropp dit jag ville. Ett tag trodde jag att jag skulle vara kvar där för alltid, att människorna omking mig skulle bli tvugna att besöka psyket för att träffa mig, eller rättare sagt få en skymt av mig, eftersom talförmågan helt var bortblåst. Varken levande eller död skulle jag ägna mina kommande dagar i en hård sjukhussäng, vad hade det varit för liv?
en liten mini-Ebba kanske?
De skriker, "varför då?" om allting,
De spyr, bajsar på sig,
Sjunger på bussar när du försöker sova, de kostar pengar,
Gör aldrig som du vill, de luktar
Jag är inte gjord för att skaffa barn. Jag kommer bli en sån där mamma som stoppar ungarna i frysen för att jag inte orkar med dom. Aga-mamman kommer bli mitt nya smeknamn. Älskling ska vi skaffa barn? ;)
Bästis är väldigt fin ^^
"Du är korven i min stroganoff"
ganska lycklig
Sitter i pojkväns nördstol och lyssnar på ljudet av hans lugna andetag där borta i sängen, tror jag ska krypa ner under täcket jag med. Dagen började att jag sjöng för min gos, som fyller år idag, och tårta till frukost. Inte illa om ni frågar mig! Känner mig riktigt lycklig och glad med min tillvaro just nu. Stressen på jobbet kommer jag slippa i hela nio dagar. Nio dagar! Nog för att jag kommer sakna Saris, men endå, gud så skönt med semester! Jag ska verkligen försöka att leva i nuet och inte tänka på allt jobbigt som kommer hända framöver. Svårt, svårt, svårt, men jag ska göra mitt bästa. Ett väldigt dåligt skrivet och säkert ointressant inlägg. Men ville bara säga att jag är ganska lycklig just nu.
