Katten
Klockan 07.28 startar bussen motorn och svängde ut på vägen. Tidig morgon, ögonlocken faller ihop men jag försöker hålla mig vaken, får inte missa att gå av i Skyttorp, måste hinna med tåget, komma i tid till lektionen, måste vara duktig. Bussen åker långsamt fram på den smala och slingriga vägen, jag tittar ut genom fönstret. Bredvid rälsen, som går längs med vägen, sitter en katt. Den är mestadels vit men med några bruna och även guldiga fält i pälsen. Den tilltalar mig, den katt-rädde, det riktigt lyser om den. Den sitter där alldeles stilla, tätt inpå den rostiga tågbanan, ett tåg kan vilken sekund som helst flyga fram och förstöra idyllen, ta kattens liv. Men den bryr sig inte om det, katten sitter där helt obekymrad, går det åt helvete så går det åt helvete, men tills dess kommer jag bara sitta här och lyssna på tysnaden.
Jag vet inte varför katten fångade min uppmärksamhet, eller varför den satt just där just då, när en ensam sjutton-åring satt i bussen påväg mot skolan. Men det kändes som att vi klickade, hörde till varandra. Det var som att katten var jag.
