treglassaft

Varje gång händer samma sak, redan en vecka innan börjar jag oroa mig för vad som ska hända och hur mycket ångest jag kommer bli tvungen att uthärda. Låter kanske konstigt eftersom det bara handlar om en dag tillsammans med de två andra kvinnliga medlemmarna i familjen Häll. Men ju längre tiden går blir spärren mellan mig och min familj starkare och starkare och mina tankar handlar per automatik. Så en hel vecka gick jag med plågande magont och självskadetankarna alldeles för nära till hands. Kvällen innan var hemsk, det är som att det ligger en förbannelse över oss när vi ska bestämma inför morgon dagen, för hur vi än gör blir det alltid irriterat och sura miner. En stor del av skulden ligger troligtvis på mig, men hur lätt är det när jag sitter på helspänn och med hjärtat i halsgropen?

Trots allt var det ändå en lugn "dagen-innan-smällen" och någorlunda lugn gick jag i sängs. Kanske var det det fina vädret, den goda maten, fina Stockholm, Bounce fantastiska dansande eller kombinationen. Men det blev faktiskt inte så jobbigt som jag trodde, faktum är att jag log, och inte bara ett ytligt leende, utan på riktigt. Jag kan inte minnas när jag senast gjorde det på våra utflykter, det är inte lätt när två av tre tycker om samma saker, ofta orkar jag inte säga till eftersom jag vet hur minerna blir om jag får min vilja igenom. Men den här gången var som sagt annorlunda, jag njöt verkligen av mammas och systers sällskap. Gud sån underbar känsla! Trots att det är kört för vissa av medlemmarna i famlijen, bevisar den här dagen att det inte gäller alla, lovely! (:


Bounce var grymma, missa inte Caution på Orinteatern!