treglassaft

Under alltför lång tid, hela mitt liv faktiskt, har jag levt ett liv utan stopp. I hastighet 120 har allt passerat, inte ens när den röda lampan på trafikljusen blivit synlig har jag tillåtit mig själv att stanna. Jag ska inte kräva något av någon, bara finnas där för alla när dom behöver mig. Men i längden har förståndet kommit i kapp mig och jag har insett att fortsätter jag i den här takten kommer jag vara död innan jag är 30. Och det vill vi ju inte?!

Så eftersom livet där hemma bara kändes meningslöst och inte värt att leva, klev jag ur mina gamla skor och ledde fötterna in på nya vägar. Jag bad om hjälp, "jag klarar inte det här längre, det kommer inte gå". Istället för att fortsätta le och leva vidare som att allt är allt annat än skit yttrade jag mig. "Jag behöver en paus". Jag insåg att för att jag någonsin skulle kunna njuta av livet igen behövde jag komma bort från alla vanliga, redan ingåda spår.

Som att någon hört mina rop utlovades två lediga dagar tisdag, onsdag. Vi såg vår chans och sprang till närmaste dator och beställde biljetterna, bussbiljetterna ner till vilans stad, där vi äntligen kunde få andas. Nu har vi varit här i tre dagar och min kropp har börjat slappnat av, jag sitter inte och krampar på hel spänn. Luften jag andas känns skön i min hals och jag njuter i fulla drag av att leva. Det är som en frizon, ett kravlöst ställe där ingen förutom jag bestämmer vad jag ska göra. Bästis mormor och morfar, nödvändiga för mitt liv i alla fall!