treglassaft

Nej ni kommer inte undan, jag tänker fortsätta att babbla på om att såra folk, de som står en närmast. Men det är svårt att skriva om annat när det är det enda som upptar min hjärna just nu. Förutom försöken till att dämpa antal tårar som faller ner på kinden. Positivt igen får jag väl se att jag åter igen lyckats gråta en liten skvätt. Men va tusan spelar det för roll, när jag lever i vetskapen att jag over and over again sårar den finaste människan i världen?

Var det bara jag, eller märkte du också det psykiska avståndet som hela kvällen förbannade oss? Trots att jag verkligen verkligen ville, kunde jag inte komma nära, njuta av det du sa, låta bli att bli irriterad. Sen du sa att jag förändrats har jag tänkt så hjärnan nästan sprängts, har jag verkligen förändrats? Troligen har jag det, jag menar mycket har hänt i mitt liv på senaste tiden, men kan det inte också vara så att vi båda förändrats, i och med våra egna, personliga förändringar? Vi går åt olika riktningar, men vetskapen om att vi hör ihop, för det vet jag verkligen att vi gör, gör så vi klamrar oss fast och håller kvar. Det kan både vara bra och dåligt, vi kanske borde släppa tyglarna lite? Låta oss flyga iväg på våra egna vingar, upptäcka hur pissig världen är utan varandra och på så sätt föra våra vägar åter tillsammans igen?

Nya vänskaper är svåra att släppa, för man kommer varandra nära, även fast det inte är bra. Men när det gäller dig, den enda personen i hela livet jag vägrar släppa tagit ifrån, någonsin. Som är en del av mig, läser mina tankar, vet mig utan och innan, varför blir det så här? Nu löser vi det här, på ett eller annat sätt, för jag älskar dig verkligen ♥