treglassaft

.

Det kanske kan verka lite tråkigt att sitta kvar i skolan klockan kvart i fem när inte ens lärarna är kvar. Men jag tycker det är ganska fint att ta sig en kopp kaffe, låna lite fil och musli från Lovisa och slippa gå uti ovädret. Synd bara att det inte håller hela kvällen. Men måndagsfint, det är det allt.

Jag var med om en lite halvabsurd scen nyss. Klev av bussen, efter en timmes halvslumrande i sätet, vid affären för att mötas av mamma och gemensamt handla till dagens middag. Men tji fick vi, för där står personaln utanför och säljer grillad kyckling och potatissallad för glatta livet. Butiken är kolmörk och jag inser att någonting inte stämmer. Någonting är inte som det brukar vara år 2010. Det finns ingen el. Det är slutt, kapputt, finito. Ingen liten gnutta el-rörelse så långt ögat kan nå. Så det var bara sätta sig i bilen och köra hem för att inse att inte vi heller har någon ström. Så efter lite småtårar och gnäll, är väldigt känslig när det gäller det där med el, så börjar lamporna blinka igen, efter cirka en timme, och nu sitter jag här med datorn i famnen och tvn på. Livet är fint. Med el alltså.

Hade nog typ världens underbaraste dag igår, verkligen, och då är det så dumt att hur bra jag än förklarar kommer det aldrig komma upp på den nivå det var, så därför ska jag inte berätta vad jag gjorde, bara att jag gjorde de, så ni vet och förstår att det var väldigt bra. Att det är väldigt bra. Jag är bra. Min kör är bra. De visa är bäst helt enkelt. Gud vad lycklig jag är just nu.

Mitt i middagsfixet bloggning med nydiskad diskbänk och pizzabak för fulla muggar. Tre olika sorters nötmixar, anteckna mixar (alltså flera olika sorters nötter i en mix) vi kommer äta nötter tills vi spyr och tror vi är ekorrar eller hasselmusar eller något i liknande stil. Men är det myskväll så är det. Fredagsmys med finaste mamma som senare fortsätter framför idol och säkerligen en gammal film. Äkta Svensson. Ända skillnaden är att vi bara är två, tjejer, korthårig, nollblonda, nötätare och går på toa. Men nästan i alla fall. Halv Svensson. Sven?

Det är någonting unikt med höstvädret. Det är kallt, fast ändå inte, solen värmer upp en så pass mycket att jag kan njuta av att vara ute, löven börjar färgas röda och gula, det gör mig glad, ibland kan jag bara stanna upp, andas in en nypa kall och frisk luft, känna solens varma strålar mot mina kinder och titta på löven. Löven är unika, varje löv är unikt och det kan skifta i tusentals färger, det är så häftigt vad naturen kan göra och vilken inverkan det har på människor, i alla fall på mig.

Tidig morgon. Väldigt tidig morgon. Trötta ben stiger ur bussen efter en timmes halvslumrande på sätet. En kvarts promenad, en kvarts promenad som jag ville aldrig skulel ta slut. Jag var fri. Ensam och fri, oberoende av alla andra männsikor. Jag var fri att tänka, fundera och bara njuta av stunden. Den fina morgonstunden just då och just där. Jag var fri och utan alla problem och bekymmer som finns. Tillbaka till verkligheten, grå och tom skola. Men det gör ingenting för den kyliga luften är kvar i mina lungor, kinderna är fortfarande rosiga. Jag är fortfarande fri. En liten stund till.

Blev just så mycket lyckligare. Helt sjukt mycket lyckligare faktiskt. Får lite tårar i ögonen och klump i magen, som ett barn som har varit som försvunnit och som äntligen kommit tillbaka. Lite överdrivet sentimental möjligen, men det är ju inte vad som helst jag pratar om...

... samt några tända ljus och Eva Cassidy sjungandes i bakgrunden. Genast kan jag hela Marx manifest och alla detaljer om borgare och medelklassen.