livet kan aldrig bli som man tänkt sig
Idag grät jag. Eller mer tårade. Lite små strilar längs kinderna. Pågrund av ett radioprogram, eller snarare av att mamma berättade om ett radioprogram. Det var så hemskt och fint på samma gång så tårarna bara kom.
¨
Programmet handlade om Gustav 5 år som fick en hjärntumör. Med intervjuer där han säger "Mamma och pappa är väldigt ledsna och då tröstar jag dem", när han själv säger att han inte är så ledsen. Med fina insatser som flyttning av skolavslutning för att han skulle kunna vara med. Med berättandet om hur han dog, sju år gammal, och hur han sekunderna innan tittande in i sin mammas ögon och sa "hej mamma" och gav henne en lång kram. Det är vackert på något sätt, men samtidigt så inte-vackert som det kan bli.
¨
Programmet sändes i P4 på barnaministeriet
Kommentarer
Postat av: Syrran
Nu har jag lyssnat. Och gråtit.
Trackback
