ensemble c'est tout

Jag är lite ledsen. Inte mycket ledsen. Bara lite. Men fortfarande. Ledsen. En lugn kväll som denna, fina bästisen har precis åkt hem till sitt för att nanna kudden at her place. Jag är kvar. Ensam. Så himla ensam. Mitt liv går i hundra tjugo för tillfället och det som absolut inte får prioriteras bort, det jag verkligen inte vill prioritera bort. Det görs just det. Prioriteras bort. Jag pratar om vänner. Vänner. Sånna där fina saker som ger en varma, underbara kramar. Som kan vända regn till solsken. Som kan få mig att skratta. På riktigt. Så där så det gör ont i magen. Så där så det känns.
.
Varför ska det vara så? Sommarlovet börjar först om fem hela dagar. Ändå har jag redan ångest. För jag vet, jag vet att jag, hur mycket jag än vill, inte kommer få skratta så där på riktigt och kramas så där hårt som jag bara kan med mina fina, fina vänner. Jag saknar er. Jag vill inte sakna er, för jag borde inte sakna er. Ni borde vara här och krama mig. Skratta med mig. Vi borde vara ensamma; Tillsammans

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tänk dig då hur svårt det blir när det är studenten och ALDRIG MER det handlar om. Gläds åt allt du har kvar med dina vänner, alla skolbestyr. Puss fina Ebba

2010-06-06 @ 23:05:32
URL: http://ecsm.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0