pojkvänsångest
Idag när jag lagade middag till mig och mami, min special röra med kikärtor och gottgrejs, fick jag ett hugg i hjärtat och började tänka tillbaka. Jag stod och hackade basilika, något som ex jämt åt som godis, han var alltid så himla söt när han satt där och tuggade på sina blad. Tårarna brände under ögonlocken och ville bara komma ut, ville slänga mig på bussen och åka till han, kasta in mig i hans famn och bara vara där, jämt.
Det är inte lätt att gå vidare från något fint, trots att jag vet att det inte kommer funka i längden. Men hans fyllesms om att han vill ha mig tillbaka fick min hjärna att börja mixtra och byta riktning. Från att verkligen ställt in sig på att glömma honom, få göra-slut-smärtan att bli så kortvarig som möjlig, till att börja med tankar som "men den här gången kanske det kommer gå". Varför kan det inte räcka med kärlek? Varför måste allt annat vara emot oss? Jag är förvirrad, ledsen och ensam. Hjälp!
Kommentarer
Postat av: Malin
Du vet vad som är rätt och du vet vad jag tycker snuttan, du är stark <3
Postat av: Saara
Ja du vet ju vad jag tycker också, glömt och gå vidare även om de är svårt
Trackback