slutet, eller början?
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det är som är värst. Är det att vara den som gör slut, den som blir dumpad, den som aldrig har någon eller är det den som förbereder sig för att göra slut men utgången blir en annan? Efter dagens erfarenheter kan jag säga att det sistnämnda är något jag inte rekomenderar. Av olika anledningar har jag känt mig osäker över mitt förhållande och idag nådde jag punkten då jag kände att jag var tvungen att ta steget ut. Att göra slut är jobbigt när du inte känner kärlek till personen längre, men att göra slut med en person du verkligen älskar, det är ett helvete.
Men som sagt blev inte förhållandet avslutat, då jag bestämde mig för att ge det en chans till. Jag tycker att alla förtjänar en andra chans och jag tror faktiskt det kommer förbättras. Ansiktsuttrycket pojkvän fick när han insåg vad jag var i färd att göra, är något jag aldrig kommer glömma. Skräcken och sorgen som blandades i ögonen var hemska. Nu ska ni inte få uppfattningen att jag gjorde det av skuldkänslor, jag gjorde det av kärlek, för som Veronikas mamma sade "det du verkligen vill är ett bra förhållande".
Trots att det var grymt jobbigt tror jag endå det var nyttigt för oss både, en slags väckarklocka för att inse hur olika vi kan tolka saker. Att mötas av en lång, varm kram av mamma när jag kom hem, var precis det jag behövde. Skakad efter dagen ska jag nu hoppa i säng, krama gosegrisen och gråta. Det behöver jag.
Kommentarer
Trackback
