treglassaft

En låga som länge har varit på väg att slockna från ett ensamt  vitt, eller egentligen svart, ljus  Jag kan inte gråta, heller inte skrika, hela jag är bara en tomhet men ändå en kropp sprängfylld av tankar och känslor. Jag öppnar munnen men inga ord kommer, jag knäcker fingrarna men ändå kan inga meningar skrivas. Men stolt som jag är fortsätter jag ändå att le, det förbjudna, att visa mina innersta känslor, kommer aldrig existera. Inte i detta hus, inte innanför dessa fyra väggar, inte tillsammans med er. Mina mungipor sträcker sig uppåt, jag ler men själen är en flod och lågan är försvunnen.

My vings are broken, I can not fly and I can not swim. The water can not bare my body, into the cold and dark water I dissepear, and there is nothing you can do about it. Do not cry, cause there is nothing to cry about. Do not show them your weaknes, they wont understand you. Do not cry, do not scream, do not complain, just keep smile, it is the only thing to do.

Texten, på min otroligt vackra engelska, visar mina känslor. Precis så happig, dålig och värdelös texten är, precis så känner jag mig. Vad är jag för en dotter som bara ger upp hoppet sådär? Lågan, den lilla,lilla lågan var ju faktiskt på väg upp där ett tag, tillsammans höll vi vinden borta. Men stormen blev för stor, jag kunde inte hålla mig fast, jag föll, föll in i mörkret. Man överbord.

Det här är inte ett rop på hjälp, eller egentligen är det kanske det men det håller vi tyst om, det här är bara en förvirrad och ensam flicka i sina sämsta år. Inte alls lagom tjock och inte alls världens bästa Häll. Men ändå levande, tyvärr.