treglassaft

Varför ska livet vara så komplicerat? Varför kan jag aldrig bestämma mig? Varför envisas jag med att ställa omöjliga frågor som jag vet att jag inte kommer kunna få svar på?

Mina känslor är inte med mig, eller det är väl just det dom är. Men dom är så förvirrande att jag ibland önskar att jag var en sten. En stor, mörk, mossig gammal sten utan några känslor, framför allt utan jobbiga och förvirrande känslor. Och när jag själv inte vet jag vad jag känner, tycker och vill, hur ska då mina känslooffer veta det? De som min kropp och mina känslor ena stunden skriker att de vill ha och älska för all evighet, för att nästa stund inte förstå hur jag överhuvudtaget har kunnat känna så. Vart finns logiken?

I min förrvirring försöker mina kära och älskade kompisar, ni får absolut inte ta illa upp av de jag skriver, hjälpa mig genom att säga att jag måste våga försöka visa mina känslor och bli tillsammans med personen, trots att jag ganska ofta upprepat frasen "Jag vill inte ha en pojkvänn". De menar på att för att jag ska kunna veta vad jag vill måste jag våga försöka, och till viss del vet jag att de har rätt eftersom att jag själv räknat ut att om jag inte blir tillsammans med personen ifråga kommer jag ångra det, men vad händer om jag väljer att döpa mig till någons flickvänn?

Jag är så förbannat rädd för att jag själv ska bli sårad, eller värst av allt, att jag ska såra honom. För hur den än är så tycker jag så otroligt mycket om han så jag vet faktiskt inte om jag vågar bli tillsammans med honom. Det konstiga är att när han berättade om samma rädsla för mig, sa jag att man måste våga försöka, för om man inte försöker kommer man ju aldrig få uppleva det där fina,underbara. Ändå sitter jag här i mitt stora rum med röda vägger med en stor klump i magen.  Hallå logik, nu försvann du igen?

Tänk om inte kärlek skulle finnas, vad lätt livet skulle vara då. Fast å andra sidan, tänk hur värdelöst och trist livet skulle vara. Tänk att inte kunna känna hur hjärtat dunkar lite extra och lite hårdare när man ser han komma gående i korridoren, en halvtimme försenad, på måndagsmorgonen och tänk att inte kunna känna hur värmen efter den första kramen sitter kvar i kroppen och följer med än hem och vägrar att släppa taget. Inners inne vet jag vad jag vill, jag måste bara låta kärlek vinna över mina försvars-känslo-attackacker. Nån som vill hjälpa till?