mörker, mörker, mörker så långt ögat kan nå
Jag börjar tro att jag aldrig kommer få leva ett ångestfritt liv igen. Det enda mitt liv går ut på är i princip att ha ångest, ta mig ur den på ett eller annat sätt, tills det går riktigt åt helvete. Varför ska man då fortsätta? Många gånger, speciellt på senaste tiden, har jag verkligen sett ljuset i slutet av tunneln men jag börjar tro att det var en synvilla, jag tror inte längre det finns ett slut. Jag lever i en evig, ångestfylld tunnel. Vem fan vill leva så?
Många ljus har slocknat, bara den här veckan, och jag vet innerst inne att jag bara är inne i en svacka och att om några dagar, eller veckor, kommer det bli mycket bättre. Men hur klok man än egentligen är så känns allting bara meningslöst. Jag har börjat tappa tron på att mina kompisar verkligen tycker om mig, eller är de bara för rädda att göra mig ledsen att dom inte vågar säga åt mig att bara hålla käften och gå min väg, försvinna ur deras liv, sluta existestera.
Hoppet om att kärlek kommer vara fint för mig har försvunnit. Jag är avundsjuk på de som har pojkvän, men även på de som inte har, jag tror inte att jag kan bli älskad. Hur jag än tittar mig omkring finner jag inga möjligheter, inga vägar att gå. Jag vill bara ge upp, för varför försöka när man inte ens får en blick tillbaka? Om man gillar nån, om du nu talar sanning, varför kan du inte åtminstonde kolla på mig? Är det för mycket begärt?
Ingenting känns faktiskt längre värt att leva för, varför ska jag då fortsätta? Och jag skiter fullständigt i om det "kommer bli bättre sen" jag vill ha det bra nu. När är sen? Ska jag leva i ett helvete enda tills jag är 85 och, HURRA, jag får leva lycklig i två år. Nej tack!
Jag går in i mörkret, famlar, kommer jag kunna hitta en strimma av ljus eller blir jag uppslukad av mörkret, vem vet? Ångest, livet består av ren jävla ångest, fy fan!
Ebba, jag ska hjälpa dig finna ett ljus, jag ska vara ditt ljus om det så hjälper. Jag vet att jag inte kan säga att allt kommer bli bra, det hjälper inte, det vet jag ju själv. Jag kan även säga till dig att jag är så jävla glad att du finns i mitt liv för utan dig vet jag inte vad jag skulle göra längre. Du har blivit en så stor del av mitt liv att om du försvann skulle du ta en bit av mig med dig. Mår du dåligt, mår jag dåligt. Är du glad, är jag glad. Det är som ett osynligt band om du fattar. Du kanske inte tror på det jag säger, men jag är ärlig till etthundra procent när jag säger att jag älskar dig och att jag vill att du ska vara lycklig. Du kommer finna kärleken, du kommer finna ett ljus i allt mörker, jag ska hjälpa dig genom allt. Bara du ber mig så finns jag där, alltid.
Sen att C är dum i huvudet är inte ditt fel på något sätt, bara hans. Det är han som går miste om något underbart, han fattar det bara inte själv. Att titta på dig, klämma fram ett "hej", det kan vem som helst. Jag skulle fan vilja säga det till honom, men jag tänker inte göra det, vill inte riskera något.
Du är älskad och underbar, glöm inte det genom allt mörker Ebbs <3
Kära Ebba, jag vet inte om det här kommer hjälpa så mycket. Jag känner dig inte alls särskillt bra. Men intrycket jag fått av dig i skolan är iaf att du verkar vara en hur härlig tjej som helst, och jag tror verkligen att dina kompisar tycker om dig. Jag tror det skulle vara svårt att inte tycka om en sådan urgullig tjej som dig.
Vet inte om det här hjälpt alls, men vill bara att du ska veta att jag bryr mig om dig även om vi inte ens känner varandra särskillt bra (än?) <33
åh jag känner igen mej så mycket i de där med ångest. ibland undrar jag om jag nånsin kommer att få slippa dendär jobbiga ångesten, som jag inte ens vet vad den kommer ifrån. ångest över vad liksom? och ibland känns det nästan som att man kan dö av den. livet är definitivt inte lätt! :(
