I'm not a girl, not yet a woman

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, mitt huvud snurrar för mitt behov av en varm och skön säng, men jag hade så himla många bra o viktiga tankar jag skulle skriva ner här så jag ger det ett försök i alla fall. Mitt tålamod började tryta när det inte funka att lägga upp ett youtube-klipp här på bloggen. Nån som vill hjälpa en o teknisk liten själ? Det blir inte bättre av att syster sitter på andra sidan bordet och lyckas redan på första försöket. Det kanske är så ändå, jag och datorer är inte ment to be.


Under hösten som gått valde jag och mina kära vänner att bli skol-vegetarianer. Det vill säga att vi lämnade in en lapp, fullt påskriven av våra föräldrar, om att vi hädanefter endast kommer äta av den vegetariska maten. Det är ett beslut jag verkligen inte ångrar och jag sa redan från början att jag troligen kommer få för mig att bli vegetarian på heltid. Självklart var min magkänsla rätt då jag betsämt mig för att kliva in i 2009 som en icke köttätande människa. Visserligen kommer jag fortfarande äta kyckling och fisk, förutom Torsk och annan rödlistad fisk.

Problemet som min kära moder tror kommer infinna sig är att jag kommer börja gå ner i vikt igen och återfå min ätstörning. Självklart förstår jag hennes överbeskyddande mammainstinkt och kan helt ärligt säga att jag troligen skulle känt det samma om min dotter hade haft en ätstörning, eftersom att man blir så opålitlig när man är inne i det hela. Men självklart blir min reaktion grinig och irriterad. Visst jag är inte vuxen än, men jag är heller inte en bebis som behöver matas. Jag tror att man måste ge folk förtroende och visa att man tror att dom kommer klara saker, istället för att se allting negativt och tro att allt kommer gå åt helvete.

Kunde hon inte vara glad åt att jag kanske nu kommer vidga mina vyer och pröva nya smaker, istället för att fälla kommentaren "Du har ju inte tyckt om bönor förut, men nu kommer du ju tvingas äta både det och linser" Snälla, av fyra månaders vegetariskkost i skolmatsalen kan jag garantera att det ett flertal gånger har serverats både linser och böner. Jag har smakat med god aptit!

Visserligen får jag väl kanske gå med på regelbunden vägning på vågen nere i källaren för att lugna min mammas oroande mage. Men jag ångrar  i alla fall inte mitt beslut för numera kan jag faktiskt inte se på kött utan att bli äcklad, hur kan tankar förändras så snabbt? Efter första måltiden, som istället för köttfärslimpa bestod av schnitzel med ostfyllning, har jag blivit mer och mer övertygad. Jag dissar kött, and I like it! :)



Kommentarer
Postat av: Maria

min mamma är också typ hela tiden orolig för att jag ska hamna i ätstörningen igen och jag precis som du blir bara grinig och irriterar när hon tror sånt. dock får de ofta resultatett att hon blir mer misstänksam :/ blä på äs helt enkelt...

2009-01-12 @ 18:00:43
URL: http://sockannn.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0