treglassaft

När skriken nådde mina öron förstod jag ingenting. Varför skriker hon? Självklart började jag fantisera upp det värsta scenariot som finns. Att jag kommer ner där för trappan och ser mamma ligga blodig på golvet medan pappa, eller någon hemsk seriemördare med basebollträ, står o sparkar och slår henne. Först trodde jag det var inbillning men när skriken fortsatte gick jag med darrande ben ner för trappan. När jag kollar in i Martins rum och ser mamma ligga där alldeles ensam på sängen förstår jag ingenting.

Men när jag sedan tittar efter och ser hennes plågade ansiktsuttryck kommer rädslan tillbaka. Med orolig röst ställer jag frågan "Vad är det som har hänt?". Hon har ont, hon har så ont i buken, där hon opererades i våras, så hon bara skriker. Efter ett kort samtal till sjukvårds rådgivning springer jag upp för trappan och väcker en förvirrad pappa, som lugnt har legat och sovit hela tiden. När bilen rullar iväg mot Östhammars akutmottagning, efter att jag nästan bärandes fått ut mamma i bilen, kommer tårarna. Chocken och rädslan hjälps åt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det är i sådana stunder man är glad att man har en vän sen fjorton år tillbaka som man vet att man kan ringa till när som helst. Jag behövde inte säga någonting, jag satt bara där och grät men hon fanns där för mig, utan att ställa jobbiga frågor, hon bara var. Självklart började jag även här fantisera upp att de skulle vara med om en bilolycka på vägen till sjukhuset och att jag blev föräldralös, som om att det som redan var inte var nog jobbigt som det var?

"Som om att vi inte har varit med om saker så det räcker?" jag kan inte annat än att hålla med min syster till 100%, jag är trött på allt vad sjukhus heter. Men jag kan väl inte göra annat än att ta hissen upp och hälsa på mamma imorgon. Visserligen är det inget jag tvekar över att göra eftersom, jag älskar dig mamma!