treglassaft

Jag som var så glad över att det äntligen blivit vecka fem och att jag äntligen skulle få känna rytmerna och återigen göra det jag tycker så otroligt mycket om. Dansa street dance. Måste säga att jag blev förvånad när jag såg att det var mörkt i salen och att ingen människa fanns så långt ögat kunde nå. När jag sedan inser att det på lappen, som sitter på dörren, står att kursstarten är vecka sex sjunker jag och blir till en pöl av tårar på golvet. Jag som hade längtat så, att jag till och med var sugen på att röra mig en mensdag, när jag annars bara brukar vilja gömma mig under täcket.

När jag sedan kommit tillbaka hem till mormor och morfar, där jag ska tillbringa natten, har jag helt glömt bort de jag och Malin kommit fram till på dagen innan. Att vi innerst inne vet att vi är smala och snygga, vi vet att vi duger men känner endå det här "måstet" till att klaga, tycka att vi ser ut som uppblåsta kossor med ölmage. Alla dessa smarta, jo för jag vet att det var smart sagt av oss, så känner jag mig bara äcklad över mig själv. När jag ligger där i sängen och trycker i mig en Marabou Daim, som förövrigt smakade himmelskt, men som just i den stunden inte ger mig någon mens-ångest-dämpning utan istället bara ger mig massa Fan-Vad-Du-Är-Tjock-Ful-Och-Äcklig-Ångest. Ändå slutar jag inte äta, för trots allt dämpar den ändå mens-ångesten lite.

Allting är bara blä just nu. Men ska unna mig en över varm dusch, följt med insmorning med hudkräm över hela kroppen. Sen ska jag även utnyttja, förlåt, att jag är hos mormor och få mig en kopp kaffe. Sen ska jag sätta mig i soffan, med min mjuka och frächa hud, dricka mitt kaffe, äta choklad och lösa korsord. Bara vara, hur äcklig jag än känner mig.