Dumsnut

Som en hund med svansen mellan benen sitter jag där på den gröna, utnötta stolen. Som en hund med svansen mellan benen ställer jag mig i skamvrån med dumstruten på huvudet. Jag tvingas sitta där i en och en halv timme och skämmas, bara för att jag var dum och för en gång skull berättade, talade om hur det verkligen är. Ni fick mig att skämmas, ni som ska få mig att sluta skämmas för mig själv, fy fan för er.


När jag äntligen börjat tro på att jag äntligen hittat en terapi som funkar för mig, så händer det här och jag vill bara skrika, slåss och gråta på samma gång. Jag blev så chockad över att ni sågade mig, jag som för en gång skull inte suttit tyst vid matbordet och svalt alla känslor. Nej jag hade äntligen tagit en kamp, jag faktiskt visste att jag skulle vinna. Ni som tjatar om våra hemläxor, medveten närvaro hit, observera dina tankar dit, när jag äntligen  kände att jag faktiskt gjort nått bra, någonting som Lillebror, min terapeut peppat mig till, så klagar ni på mig. "Du måste tänka på konsekvenserna, vad ville du få ut av det du gjorde?" Jag gjorde någonting jag aldrig brukar våga göra, räcker inte det?

Jag blev alldeles paff, har nästan aldrig känt mig så förnedrar i hela mitt liv. Ni ska vara några jag litar på, som ska hjälpa mig ta tag i mitt liv, och så får ni mig att känna mig som den mest korkade och dumma personen i världen. Hur kan ni göra så mot mig? Jag vill inte sätt min fot där igen, hur mycket jag än vet att det kommer hjälpa mig, att jag så småningom kommer finna en mening med livet, vill jag inte dit igen. Ni sårade mig, och sånt sitter kvar.




Kommentarer
Postat av: Veronika

Jag är stolt över dig och det du gjorde va grymt bra! <3

2009-02-27 @ 10:55:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0