treglassaft

Den här dagen kändes faktiskt lite uppåt, men pang, kvällen kom och jag åker ner igen. Det är det där med att vara hemma. Visst det har alltid varit svårt, men nu är det svårt på ett annorlunda sätt. Det är ensamt och tomt, för mycket är in svetsat i väggarna och de trycks mot mig och låter mig inte vila.

.

Jag måste få vila. Om det är någonstans där jag måste få vila så är det hemma. Jag måste få känna trygghet, trygghet att vara, vara som jag är är, bara vara mig. När ska jag annars vara det? I skolan där alla förväntar sig ett leende på mina läppar? Hemma hos M & M där samma leende måste finnas? Utomhus där vinden viner och far? Eller kanske på bussen, tillsammans med främlingar och gamla snusprillor? För mig går inte ekvationen ihop.