treglassaft

Att sitta där vid matbordet, familjen. Mamma, vägg och dotter. Det är hemskt att se, att vara en del av. Se hur alla lider, hur alla hanterar det på olika sätt. Drar sig undan, gråter, låtsas vara lyckliga, sitter tysta. Jag förstår att du blir till en vägg, att du känner dig utanför, i vägen. Men det är konsekvenserna av det gågna, det som redan skett. Allt du (vi?) förstört.

.

Går det att reparera? Det kanske låter hemskt, men jag tror inte det. För många pusselbitar har tappats bort och jag tror inte någon av oss har orken att leta reda på det och bygga ihop det igen, få det på rätt bana, så det blir rätt. Frågan är hur länge vi orkar leva med alla dessa borttappade bitarna. Kanske är det bättre att lösa upp, bygga nya pussel?