treglassaft

Ofta tar det emot och  ofta orkar jag inte sätta mig framför datorn och skriva ner mina tankar, men idag känner jag verkligen att jag måste skriva av och ur mig. Fredagen innehöll mycket känslor, kanske inte konstigt eftersom kvällen spenderades med pojkvän, men hade gärna sluppit en del av dem. Hade gärna vinkat hejdå till ilskan, kastat ledsamheten i papperskorgen och sparkat ut skammen genom dörren.

Det är så dumt egentligen, när man bråkar med dem man verkligen verkligen tycker om. Istället borde man bråka med dem man inte känner, de betydelselösa, för de gör det ingenting om man förlorar. Men vad ska man bråka med dom om? Förutom om de tycker homosexualitet är en sjukdom, kvinnor är sämre än män eller att invandring borde förbjudas. Alla dessa tre sakerna är saker jag inte kan förstå hur man kan tycka, men det gör inte ens hälften så ont i mig att bråka med en person med dessa tankar, som att bråka med någon som ligger mig varmt om hjärtat.

Bråk kanske är fel ord att använda, för egentligen bråkade vi inte, skulle mer kunna beskrivas som att kärleken till varandra gjorde båda sårade. Idiotiskt är om man gör slut för en sak, för situationen uppstår ju faktiskt bara därför att man tycker så enormt jäkla mycket om varandra. Jag är glad att fallet inte blev så för oss och att jag slapp somna gråtandes och med en ångestklump i magen. När tanken slog mig, att  någonting för mig betydelselöst, skulle resultera i att du inte vill vara med mig längre, blev jag alldeles kall och ville bara försvinna. Jag önskar jag kunde gå tillbaka i tiden och sudda ut det jag gjort, men som vi båda vet går det inte, men jag hoppas att du kan leva med det, för jag vill inget hellre än vara med dig.