treglassaft

Ilskan väller upp inom mig och den har nu blivit så påträngande att jag måste få ut lite, skriva ner mina tankar, kanske göra er arga och frustrerade, haha, eller bara fundersamma. Ilskan är inte mot någon annan varelse på denna jord, det är ren och skär ilska mot mig själv. Varför kan jag inte sluta vara så feg? I fem år nu har jag gått runt och mestadels önskat att livet skulle ta slut, att jag skulle förinta mig själv från denna jord. Men min feghet sitter i sig, kommer jag aldrig bli av med mig själv?

Jag vet att många anser att det är fegt att begå självmord, min åsikt är den motsatta. Det krävs så enormt mycket mod för att våga ta sitt liv, eftersom där är det slut, stop, finito, The end. Jag tror att vi alla mer eller mindre har en rädsla för att dö, eftersom det är så ovist vad som händer efteråt. Den rädslan har jag dock övervunnit, nu är den enda lilla länken som håller mig kvar Er.  Ni som jag vet faktiskt älskar, tycker om , trots att jag ofta ofta tvivlar,  och bryr sig om mig. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att lämna er. Jag vill följa med i era liv, se vad ni kommer uträtta, snälla kan jag inte få bli typ gud och sitta och kolla ner på er medan ni lever era värdefulla, fina liv?

I fem år har jag slungats hit och dit. Soc-tant där, BUP-gubbe här och äcklig överläkare på ätstörningsenheten överallt. Jag har inte givit upp, jag har kämpat, för när det har gått åt helvete och en dörr har stängts, har alltid en dörr öppnats lite på glänt, kanske kommer det här stället hjälpa. Kanske kommer det vara i just de här hårda och fula stolarna jag kommer vilja börja leva igen? Jag är trött på att vänta på den vidöppna dörren, den är för långt borta, utanför min synvinkel. Men varför envisas då ni, alla underbara människor runt omkring mig, att fortsätta tycka om mig? Kan ni inte bara släppa taget, låta mig dö ifred?