treglassaft

Det är konstigt hur en film kan få mig att gråta, när jag varit helt oförmögen att fälla några ynka, salta, tårar på kinden i flera veckor nu. Jag vet inte varför jag blev så känslosam, varför min kropp reagerade så enormt mycket. Det var inte det faktum att det var en grymt bra film, SE! SE! SE!, utan det var någonting som väckte mig, som fick mig att titta runt och se världen. När jag såg hur dåligt hon mådde av sitt drogberoende blev jag så jäkla förbannad på mig själv att jag varit nära att ta steget och sätta mig själv i den skiten, hur har jag tänkt egentligen?

Jag gråter ofta åt film, musik, böcker ja hela fadderuttan. Men aldrig att det varit såhär jobbigt, för det var det verkligen. Ofta har det bara handlat om att det är så sorgligt och fint för karaktärerna, men här kände jag verkligen igen mig själv.  När hon fick ångestanfall och satt och skakade, skakade jag med henne! Är det normalt? Det var som att jag var innuti filmen, en läxa för att få mig att tänka efter, att fortsätta kämpa.

Timmen i bussen hem var fruktansvärd, ville inte att folk skulle titta så jag höll mig, när jag kom hem var jag så ångestladdad att jag gjorde precis som hon i filmen, skakade och skrek. Men istället för att ta fram mina kära vänner rakbladen ringde jag bästis och grät. Jag grät, jag grät, Jag grät, jag grät så mycket så jag efteråt var helt utmattad. Men gud så skönt det var! Äntligen fick jag ut allt det som annars bara samlas som ett lager inom mig, jag känner mig tom, men på ett bra sätt.

En uppmaning bara, gör mig och er själva en tjänst. Pallra er iväg och köp biljetter och se filmen. Om ni inte reagerar lika starkt som jag, får ni i alla fall en underbar stund tittandes på underbaringen Kinnaman! Varsågod för tipset!