tre, nej det går inte
På skolan som jag gick lågstadiet i var ett stort problem att barnen inte kunde vara tre, som resulterade i att minst en, varje rast gick ledsen i ett hörn av skolgården. Vi pratar ganska ofta om det här, jag, bästis och bästis mamma, om hur onödigt det är, hur svårt kan det egentligen vara att leka tre åt gången?
Min familj är ett bevis på att det inte bara är barnen i lågstadiet som har svårt för att vara tre, nej i alla relationer, som jag upplevt i alla fall, blir det genast problem när det kommer in en ny och ni blir tre stycken som umgås. Vid middagsbordet igår hände en märklig sak som bevisar detta. A, B och jag, väljer att inte använda namn, sitter vid matbordet och äter. Jag och A har alltid haft en komplicerad relation och jag har ett flertal gånger sagt att jag hatar denne. Person B däremot, är någon jag ofta och gärna visar min kärlek till. Men till min förvåning har jag och A börjat prata mer, för första gången har vi umgåtts avslappnat, skämtat och haft det trevligt. Men vad händer? Jag märker hur B snörper ihop munnen, så som denne brukar göra när något är fel, och undviker mig resten av kvällen, samtidigt som vid tilltal bara svarar med enstaka ord. Så istället för att bli glad för en stabilitet på ena sidan, får jag ångest och mår dåligt pågrund av reaktionerna åt andra hållet. Hur gör man då?
Då åfortsätter du som du gör nu och så får person B lära sig att hon inte kan få all din uppmärksamhet. Gör det du vill så kommer det bli bra <3
Jag kan ju inte veta, men som B har sagt flera gånger har både du och jag en förmåga att övertolka henne. Tror inte det är något allvarligt! Se det fina i att A är på väg tillbaka istället :) Kram!
Jag förstår precis hur du menar, det är svårt att få allting att när man är tre.. :( Men som din syster säger, var ´glad att det blir bättre med A och ta B senare om det blir problem :) Men det löser síg ska du se :) hjärta
