treglassaft

Jag är inte som alla andra. Om man nu överhuvudtaget kan vara det, för alla är vi ju olika, men eftersom det är "så man säger" så säger jag också så, ni förstår i alla fall vad jag menar. I de flesta fall som jag har hört så blir folk avskräckta till att göra saker om det läser en bok om det, ser en film eller hör någon berätta om sina egna erfarenheter. Jag tänker på folk som har varit prostituerade, skärt sig, haft anorexi eller varit drogberoende. Men för mig är det tvärtom, det triggar snarare igång mig till att själv testa, hur farligt kan det egentligen vara?
Det var efter att jag läste Ego girl, Carolina Gynnings självbiografi där hon bland annat beskriver när hon hade bulimi, som jag fick återfall på min ätstörning och använde hennes ord som inspiration till mina egna handlingar. Det var inte så att hon förespråkade sjukdomen, helt tvärtom berättade hon om allt det hemska som kom utav den. Men endå fick jag en kick och behövde pröva.

Det är därför jag länge har tvekat över att läsa Vingklippt ängel, en självbiografi om Berny Pålssons tid på olika behandlingshem, jag var otroligt rädd att det skulle göra mig ännu sjukare och få mig att må sämre än jag redan mår. Men efter flera års tänkande bestämde jag mig endå för att pröva och se vad som händer.


"Jag försökte tafatt skära upp ena handleden, och trots att jag inte vågade trycka tillräckligt hårt för att lyckas smög sig små droppar av blod fram. Alldeles som röda sammetstårar. Så vackra! Det var vid det tillfället det började. Det var då jag upptäckte den fysiska smärtans befrielse och blodets skönhet. Detta är en besatthet som genomsyrat mitt innersta under hela tonårstiden."

Redan här känner jag mig träffad, är det möjligt att man kan känna så lika? Jag fortsätter läsa..

"Jag och rakbladen, som jag samlar på, har en intensiv relation. Men oftast skär jag mig inte för att dö, utan för att överleva. Skärandet är mitt sätt att hantera alla starka känslor som överväldigar mig och som jag inte annars vet hur jag ska hantera. Självmisshandeln hjälper mig att hålla tillbaka obehagliga minnen och minska tomhetskänslan, men det är också ett sätt att straffa mig själv."

Redan efter första kapitlet var jag fast. Jag fullkomligt slukade boken, jag kunde inte sluta läsa. Samtididigt som jag njöt över hur bra boken var så rös jag över alla hemskheter hon berättar om. Jag kände mig träffad över allt hon beskrev, och trots rädslan om att få inspiration kunde jag inte lägga boken åt sidan. Jag var tvungen att få reda på slutet!

Ni som läst boken förstår förhoppningsvis vad jag menar, ni som inte gör det, läs den igen! Ni som inte redan läs den, ta er tid och slukas av hennes hemska berättelse. Jag vet att oavsett hur mycket den inspirerat mig är det en underbar bok som jag för allt i världen inte ångrar att jag läst! Håller ni med?