the one and only familjen Häll
En splittrad familj vill ingen leva i, men ändå drog jag det kortaste strået och det var den här familjen jag fick. Jag vet inte hur många gånger jag bara har velat rymma iväg och byta familj, gå in på ICA gå fram till "ny-familj-hyllan" och välja den bästa som finns. Men det är inte så lätt, och det kanske är tur. För trots att vi är familjen Tras så har jag idag fått uppleva två saker som jag inte kan minnas vi någonsin i min familj gjort. Känslan är underbar!
1. Det här är kanske egentligen inte en sak jag borde bli glad över, men det är ändå enligt mig ett framsteg. Vi hade ett familjebråk, eller en konstruktiv diskussion som man också kan kalla det. Vi satt vid köksbordet, mamma, pappa, syster och jag, och för ovanlighetens skull så pratade vi med varandra. Vi berättade vad vi kände, trots att åsikterna var helt delade och minerna var allt annat än glada var det ändå något bra. Vi gick inte in i oss själva och var arga, vi var arga tillsammans. Och enligt mig är alternativ två bra mycket bättre än det första.
2. Hur det än är så betyder mina tre syskon så oerhört mycket för mig, och de kommer de alltid att göra. Jag har nog aldrig riktigt fattat hur mycket dom betyder för mig, och hur mycket jag faktiskt betyder för dom, fören under hösten som gått. Vi har nog aldrig varit bra på att visa att vi tycker om varandra och därför har kramar överhuvudtaget inte existerat bland oss.
Men när min bror stod där i dörröppningen, sista dagen innan han åker till USA för att vara där i tre månader, kände jag hur mycket jag kommer sakna han, trots att vi inte umgås så mycket. Det låter kanske konstigt, men jag var tvungen att ta mod till mig för att gå fram och ge han en kram. Det var nog en av mina underbaraste kramar någonsin! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin har kramat honom och det gör verkligen ont i mig när jag tänker på det. Varför visar jag inte oftare vad folk betyder för mig? Bara tanken av att mina syskon inte skulle vara där gör mig gråtfärdig.
Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna, kanske finns det även hopp för oss? Vi kanske inte är helt känslokalla ändå, vi kanske går att limma ihop, bara vi hittar tillräckligt starkt klister. Jag vet i alla fall att jag tänker fortsätta kämpa med att hålla oss kvar över ytan, här ska fan i mej inte drunknas. För sanningen är att jag älskar mina syskon, och det kommer jag alltid göra. No matter what!
1. Det här är kanske egentligen inte en sak jag borde bli glad över, men det är ändå enligt mig ett framsteg. Vi hade ett familjebråk, eller en konstruktiv diskussion som man också kan kalla det. Vi satt vid köksbordet, mamma, pappa, syster och jag, och för ovanlighetens skull så pratade vi med varandra. Vi berättade vad vi kände, trots att åsikterna var helt delade och minerna var allt annat än glada var det ändå något bra. Vi gick inte in i oss själva och var arga, vi var arga tillsammans. Och enligt mig är alternativ två bra mycket bättre än det första.
2. Hur det än är så betyder mina tre syskon så oerhört mycket för mig, och de kommer de alltid att göra. Jag har nog aldrig riktigt fattat hur mycket dom betyder för mig, och hur mycket jag faktiskt betyder för dom, fören under hösten som gått. Vi har nog aldrig varit bra på att visa att vi tycker om varandra och därför har kramar överhuvudtaget inte existerat bland oss.
Men när min bror stod där i dörröppningen, sista dagen innan han åker till USA för att vara där i tre månader, kände jag hur mycket jag kommer sakna han, trots att vi inte umgås så mycket. Det låter kanske konstigt, men jag var tvungen att ta mod till mig för att gå fram och ge han en kram. Det var nog en av mina underbaraste kramar någonsin! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin har kramat honom och det gör verkligen ont i mig när jag tänker på det. Varför visar jag inte oftare vad folk betyder för mig? Bara tanken av att mina syskon inte skulle vara där gör mig gråtfärdig.
Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna, kanske finns det även hopp för oss? Vi kanske inte är helt känslokalla ändå, vi kanske går att limma ihop, bara vi hittar tillräckligt starkt klister. Jag vet i alla fall att jag tänker fortsätta kämpa med att hålla oss kvar över ytan, här ska fan i mej inte drunknas. För sanningen är att jag älskar mina syskon, och det kommer jag alltid göra. No matter what!
Kommentarer
Postat av: Malin
fan vad bra du är Ebbs! keep on swimming <3<3
Trackback
