treglassaft

Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös, inga ord kan komma ut från min mun. Samtidigt som jag njuter ryser jag av alla hemskheter dramaserien De halvt dolda visar. Jonas Gardell har åter bevisat att han är ett geni. Ni som inte har tagit er tid att sätta er framför tv:n och låta er uppfyllas av alla dessa människors tragiska berättelser, jag tycker synd om er! Klicka snabbt fram er till svt:s hemsida och kolla igenom alla fyra avsnitten, jag garanterar att ni kommer vara fast redan efter första!

När jag fick höra att Gardell hade sagt att den sista delen var den bästa trodde jag att han ljög, det gick inte att toppa de tre avsnitten som redan visats. Jag hade fel, han hade rätt. 1-0 till geniet, fan. När klockan slog tio och programmet var slut satt vi alla tre, mamma, Sara och jag, alldeles tysta i soffan. Jag tror aldrig jag har känt så mycket känslor förut, jag visste inte vad jag skulle göra, gråta, skrika eller slåss. Det är lite som de säger i filmen Chocolate, 'det plågar en njutningsfullt', för samtidigt som dramaserien var så otroligt hemsk så ryste jag till och njöt av berättelsen och Gardells skicklighet.

När jag sedan, några minuter senare, kunde börja tänka igenom hela serien och hur jag skulle kunna förklara den var "Som hårdkokt potatis" det första som ploppa upp. Fråga mig inte hur, men det beskriver faktiskt allting väldigt bra. Hänger ni med?