tjatmostern

Jag börjar bli lite för patetisk. de är så konstigt egentligen, när jag är nere i skiten är jag liksom för deppad så jag inte ens ser någon utväg. Allt det jag borde göra, alltså tvinga mig till att göra, gör jag inte, fast jag vet att det kommer bli bättre. Innerst inne vet jag ju verkligen det, men det känns inte som om att det någonsin kommer kunna bli det. Jävla hjärna kan du sluta vara så dum?

Det jag helst vill är att bara ligga i min säng och inte göra ett skit, ja jag vet att jag tjatar om det men det är typ det enda jag har lust men, men jag vet ju att det inte gör mig gott, det blir bara sämre. Men det är som att jag bara ser en väg, vägen ännu längre in i helvetet? Varför går det inte bara att omprogramera hjärnan så den skiter i depressionen och tycker det den bör tycka. Men det är väl typ som cancer, eller jag vet ju inte hur det är då, men såg på Grey's anathomy, kärlek på det, där en hade en hjärntumör och sa massa saker, fast det egentligen var tumören som pratade. Hänger ni med? Det känns lite så, depressionen talar och handlar, och hjärnan är inte tillräckligt stark för att stå emot.

fan vad jag tjatar på om min jävla sjukdom, ni borde bli trötta på mig. Jag blir typ trött på mig. Varför överger ni mig inte? Det skulle jag göra. Hur kul är det att vara med en person som bara pratar om sig själv

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0