treglassaft

Jag har så mycket känslor inom mig som jag bara måste och vill skriva av mig, men det är som att det är för mycket känslor, så jag slutar känna och bara är ett skal med en stor tomhet inom mig. Jag hittar dem inte, hur mycket jag än letar, så vill de inte infinna sig. Det är så frustrerande för jag behöver verkligen skriva av mig, har så mycket inom mig som vill ut, men allt är som inspärrat innanför en mur, med järndörr och tusen lås. Jag hittar varken nyckeln eller kraften att slå in dörren.

Sju månader och fem dagar hade vi en gemensam historia jag och pojkvän, kapitlet är nu slut och mitt livs bok vänder sida. Men det går trögt, vill stanna kvar i kapitlet, vill inte fortsätta, fast samtidigt är det det jag vill. Jag tänker tillbaka på månaderna, kapitlet och de olika sidorna. Jag ler. Så mycket kärlek och så mycket lycka jag känt. Jag minns den första kyssen, rosen jag fick på min födelsedag, kitteltävlingarna, de fyllda pastakuddarna, baden, kramarna. Jag tänker tillbaka och minns så mycket, men mest av allt minns jag kärleken. Som fortfarande finns kvar där, jag älskar än. Men i livet lär man sig att det inte alltid räcker, det funkade inte längre, hur mycket kärlek jag än kände. För höga hinder står i vägen.

Jag känner sorg. Men samtidigt lycka. Lycka över att jag har fått varit en så underbar persons flickvän i över sju månader. Det är inte lätt att fortsätta läsa, men sidorna var slut, kapitlet över. Men det var bra och det kommer jag minnas.