treglassaft

Jag mår inte bra, ångesten har inte släpp, livet känns fortfarande meningslöst och inget intresserar mig. Men jag kan faktiskt le. Igår bestämde jag mig för att stanna hemma, skita i kompisarna och bara ligga i sängen och må skit, kanske plocka fram rakbladen. I morse kände jag ungefär samma sak, ingen aptit, varken på ätbart eller livet. Men trots att allt kändes åt helvete tvingade jag mig upp ur sängen och satte mig på moppen in till bussen. Jag överlät min hjärna till bästis och Lillebror, som gång på gång intalar mig att tvinga mig till att göra saker, trots att det suger så kommer det göra gott Jag tror dem inte. Men samtidigt vet jag att det inte är jag som tvivlar, det är depressionen som spökar. Den vill mig illa.

Så, jag tvingade mig hit. Det är fortfarande skit. Men jag ler och skrattar. Kanske inte från hjärtata, men som jag alltid har sagt "ett ytligt leende är bättre än inget leende alls" och det stämmer faktiskt. Det blir lite bättre av att le, nog för att du inte kan gå runt och låtsas le hela tiden. Men ibland kanske det behövs, och jag måste medge att efter ett tag började leendet bli ganska på riktigt. Ett steg i rätt riktning.