jag trodde jag var död

Ni ska veta att när det här inlägget skrivs rinner stora tårar ned för mina kinder, jag har en klump i magen och ryggvärk efter dagens spänning. I min text har jag varken förfulat eller förfinat sanningen, allt jag skriver är precis likadan med verkligheten, i alla fall med min verklighet och min syn på dagen. 

Klockan 14:30 idag gick en våg genom min kropp, som att någon tryckte på en knapp pch begärde att hela min kropp skulle sättas på helspänn. Som min psykolog lärt mig att jag ska göra vid dessa tillfällen, försökte jag stanna i känslan, bara vara och disstrahera mig. Två minuter gick, sedan kunde jag inte hålla mig längre. Innan mina fötter nåde kökets golv hasplade jag ur mig "jag måste dricka vatten" till bästis, som låg bredvid mig på handuken och njöt av solens varma strålar. Så fort mina fötter nuddade det kalla golvet visste jag att det skulle gå fel, det var ingenting jag kunde förhindra, sjukdomen hade redan tagit över och jag kunde bara hoppas på att smärtan skulle bli så kortvarig som möjligt. 

Mina önskningar slog inte in. Fem minuter senare hör jag bästis steg utanför dörren, där jag sitter i hennes soffa, dit jag förflyttat mig. En suck blandad av lättnad och förtvivlan kommer ur mig när hon tar rakhyveln ur min högra hand, medan blodet fortsätter rinna längs den andra armen. De kommande minuterna, innan bästis släpat mig till dennes säng, förmådde jag varken tala, röra mig, nej knappt kunde jag fylla lungorna med luft. Känslan av att ens kropp helt har kontrollen över en är skrämmande, med egen kraft kan du inte andas, du kan bara hoppas att kroppen har något förnuft kvar och inte helt kväver dig.

Tre timmar senare vaknar jag, trots att jag inte sovit kan jag inte beskriva det på annat sätt, under tiden var både min hjärna och kropp i trans, de handlade per automatik, styrda paniken som utsöndrats i min kropp. Helt medveten av vad som hände runt omrking mig låg jag där orörlig, oförmögen att styra min kropp dit jag ville. Ett tag trodde jag att jag skulle vara kvar där för alltid, att människorna omking mig skulle bli tvugna att besöka psyket för att träffa mig, eller rättare sagt få en skymt av mig, eftersom talförmågan helt var bortblåst. Varken levande eller död skulle jag ägna mina kommande dagar i en hård sjukhussäng, vad hade det varit för liv?



Kommentarer
Postat av: Malin

Min älskling <3 Önskar jag kunnat vara där och hålla om dig, vara din klippa.

2009-08-09 @ 23:49:51
URL: http://jussing.blogg.se/
Postat av: Veronika

Älskar dig Ebba! <3 Och att du klarade av allt idag visar verkligen hur stark du är!

2009-08-10 @ 00:16:43
URL: http://avokadosallad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0